Det kan tyckas otidsenligt att en person inte fullt ut ska kunna bestämma vem eller vilka som ska ärva. I svensk rätt finns dock begränsningen i rätten att testamentera till vem man vill. En bröstarvinge, alltså arvinge i rakt nedstigande led, barn och barnbarn osv, har alltid rätt att få sin laglott. Detta framgår av 7 kap. 1 § ärvdabalken (1958:637). Laglotten är förenklat uttryckt hälften av vad arvingen skulle ha fått om det inte hade funnits något testamente.

Eftersom gåvor som bröstarvingen fått från föräldern/mor-/farföräldern ska räknas in i laglotten så kan det hända att bröstarvingen inte har något mer att kräva när föräldern dör. Laglottssystemet i dess nuvarande form har funnits sedan mitten av 1800-talet. På senare tid har det förts diskussioner om det inte kan vara dags att avskaffa laglotten. Barn är oftast i så hög ålder när föräldrarna dör att de inte har något behov av arv för sin försörjning.

Ett skäl att ha kvar laglotten är att minska orättvisa mellan syskon. Laglotten gör att det finns en viss begräsning i möjligheten för arvlåtare att favorisera ett syskon på de övrigas bekostnad. Många äldre par med särkullbarn skulle säkert önska att laglotten inte fanns. Deras lojalitet ekonomiskt ligger snarare hos den åldrande partnern och hur den ska klara försörjningen när den ena av dem dör än hos barnen som ofta redan har en stabil ekonomisk situation.

Andra par som träffats senare i livet kan se helt annorlunda på saken. De delar hem och utgifter men vill i övrigt så långt det går hålla isär kärleken och pengarna. Var och en av dem kanske vill att de egna barnen ska få ut hela sitt arv vid sin förälders död.