Kan man förlora rätten till arv eller testamente?

30 maj 2024

Det har ända sedan år 1734 funnits en princip som innebär att den som dödar en annan människa förlorar sin rätt till arv efter den person man dödat. I 15 kap. Ärvdabalken finns numera olika bestämmelser som gör att man kan gå miste om sin rätt att ta arv eller testamente.

Kapitlet innehåller bland annat regler om att förlora sin rätt till testamente vid angrepp mot testationsfriheten, det vill säga när någon genom tvång eller svek eller genom missbruk av testamentsgivarens oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmår honom eller henne att upprätta eller återkalla testamentariskt förordnande.

Testamentstagare kan också angripa testationsfriheten genom att försöka hindra testamentsgivaren från att upprätta eller återkalla testamente. Dessa regler har fått ökad aktualitet eftersom befolkningen blir allt äldre.

Kapitlet innehåller även regler om att missta rätten till arv eller testamente när någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente. Risken att testamenten förstörs eller undanhålls av arvingarna är dessutom särskilt stor eftersom det saknas bestämmelser om krav på att lämna testamente i förvar eller registrera testamenten.

Uppsåtligt dödande genom brott m.m.

Enligt bestämmelsen i 15 kap. 1 § ärvdabalken får den som genom brott uppsåtligen dödat någon inte ta arv eller testamente efter denne. Det skulle givetvis vara stötande om en person kunde döda en släkting och samtidigt ärva dennes förmögenhet. Det ska dock poängteras att det inte krävs att någon blir dömd för brott då saken kan prövas i ett tvistemål om bättre rätt till arv.

Dödandet ska dessutom vara uppsåtligt och ha skett genom en brottslig gärning. Uppsåt behöver dock inte föreligga i förhållande till döden. Även psykiskt störda kan begå brott enligt brottsbalken. Man ska då bedöma om gärningsmannen var i sådan grad medveten om sitt handlande att uppsåt förelåg. Utgångspunkten är att psykiskt störda ska behandlas som andra. Bestämmelsen är också tillämplig om exempelvis ett syskon dödar ett annat syskon i syfte att ensam komma i åtnjutande av arvet efter en förälder.

Det finns också ett allmänt krav på att ett års fängelse ska vara föreskrivet för brottet vilket innebär att bestämmelsen endast omfattar vissa brott, nämligen grov misshandel samt sådana former av våldtäkt, grov våldtäkt, rån och grovt rån som innefattar våld på person eller försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om förutsättningarna för nödvärn eller andra omständigheter föreligger som gör att handlingen inte strider mot lagen förlorar personen inte rätten till arv eller testamente.

Dessa regler gäller dock inte om gärningsmannen var under femton år. Bestämmelserna gäller inte heller om det föreligger synnerliga skäl vilket innebär:

Att gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, eller
Att gärningsmannen var under arton år och hans eller hennes handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom eller henne.

Om gärningsmannen exempelvis uppsåtligen dödar arvlåtaren kan han eller hon få behålla arvsrätten om det föreligger mycket starkt förmildrande omständigheter, exempelvis vissa fall av barmhärtighetsmord då någon dödar en person som legat obotligt sjuk för att göra slut på hans eller hennes lidande. Starka förmildrande omständigheter kan också föreligga om brottet utgör en reaktion på långvariga och allvarliga trakasserier av exempelvis sexuell natur.

Angrepp mot testationsfriheten eller åtgärder med testamentet

Rätten att få arv eller testamente går också förlorad om någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla ett testamente. Bestämmelsen gäller också om någon hindrar testamentsgivaren från att upprätta eller återkalla testamente.

Det ska dock nämnas att det kan finnas omständigheter som gör att en domstol kan mildra påföljden för den som begått gärningen. En förmildrande omständighet kan exempelvis handla om att en arvinge som påverkat arvlåtaren att testamentera en mindre summa pengar för ett behjärtansvärt ändamål, som exempelvis rädda barnen, inte ska gå miste om hela sitt arv.

Andra omständigheter som gör att en arvinge förlorar rätten till arv rör uppsåtligt förstörande eller undanhållande av testamente. Som tidigare nämnts är risken stor att arvingar antingen förstör ett testamente eller undanhåller ett testamente eftersom det saknas bestämmelser om obligatorisk förvaring eller registrering av testamenten. Bevissvårigheter är sannolikt ett skäl till att så få fall varit föremål för domstols prövning.

Medverkan

Bestämmelserna om förverkande av rätten till arv eller testamente gäller också för den som har medverkat till brottet såsom framgår av 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Där framgår bland annat att ansvar gäller inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat gärningen med råd eller dåd (23 kap. 4 § BrB).

Enligt 23 kap. 5 § brottsbalken ska den som utsatts för påverkan ha möjlighet att få ett mildare straff eller rentav helt gå fri från straff och den som utövat påtryckningen ges ett strängare straff. Med medverkan i mindre mån menas att en person varit mindre delaktig i jämförelse med de andra.

Rättsverkan av ett en person mister rätt till arv eller testamente

Enligt äldre tids rättsuppfattning förlorade inte bara den närmsta arvtagaren rätten till arv utan även den brottsliges arvingar. Den brottsliges barn och andra släktingar ansågs vara solidariska med denne och kunde därför inte ärva den som utsatts för gärningen. Numera anses dock en sådan rättsuppfattning inte vara förenlig med vår tids rättsåskådning.

Arvsrätten förverkas enligt bestämmelsen i 15 kap. 4 § ärvdabalken endast för den brottslige själv och inte för den brottsliges arvingar. Arvet går till dem som efter den brottslige var arvlåtarens arvingar vid tiden för dödsfallet.

Vid förverkande av testamente är arvsrätten dock inte alltid given. Frågan får i stället lösas genom tolkning av testamentet. Om testamentstagarens avkomlingar uttryckligen är insatta som testamentstagare efter gärningsmannen är dessa normalt sett, på samma sätt som legala arvingar, berättigade att ta testamente oberoende av det förfarande som ligger gärningsmannen till last.

Om gärningsmannen har gjort sig skyldig till brott som framgår i 15 kap. Ärvdabalken kan det dock ibland finnas behov av att tolka hur testamentet är utformat. Om testamentsgivarens avsikter inte kunnat fastställas bör egendomen tillfalla de legala arvingarna, på samma sätt som kvarlåtenskapen annars, i brist på testamentariskt förordnande, är underkastad den vanliga arvsföljden.

Behöver du hjälp?