Vad har fullmaktshavare behörighet att göra? - Justiflex

1 juni 2024

Vad har fullmaktshavare behörighet att göra? Fullmaktens omfattning

I det dagliga livet är det ganska vanligt att en person som vill bli part i ett avtal låter någon annan sköta förhandlingarna och vidta de åtgärder som leder fram till avtalet. Det kan exempelvis bero på att den som vill bli part i avtalet inte har tid att själv sluta det eller bero på att den som vill bli part i avtalet är sjuk och inte har fysiska möjligheter att genomföra förhandlingarna. Det kan också vara så att den som vill bli part i avtalet vet att han eller hon inte är en skicklig förhandlare eller att han eller hon saknar nödvändig kunskap.

Osjälvständiga och självständiga fullmakter

Osjälvständiga fullmakter

När det är fråga om osjälvständiga fullmakter har tredje man inget att ta fasta på annat än fullmaktshavarens eget påstående om sin behörighet att rättshandla för fullmaktsgivarens räkning (tredje man har inte kommunicerat med fullmaktsgivaren).

Tredje man måste således lita på fullmaktshavarens uppgifter. Om fullmaktshavaren i ett sådant fall felaktigt påstår sig ha fullmakt, blir fullmaktsgivaren inte bunden av fullmaktshavarens rättshandlingar. Tredje man får i stället kräva ersättning av fullmaktshavaren.

Självständiga fullmakter

När det är fråga om en självständig fullmakt har fullmaktsgivaren själv utåt kommunicerat att fullmaktshavaren får företräda fullmaktsgivaren. Det kan ske genom samtal eller genom ett skriftligt meddelande direkt till potentiella tredje män. Det kan också ske genom en skriftlig fullmakt som är avsedd att visas upp vid avtalsförhandlingar.

Ett exempel är att fullmaktsgivaren anställer eller anlitar någon så att det utåt framgår att fullmaktsgivaren står bakom som avtalspart. Syftet med självständiga fullmakter är att fullmaktshavaren ska kunna avtala med bindande verkan utan att tredje man ska behöva kontrollera behörigheten genom att ta kontakt med fullmaktsgivaren.

Det räcker med att tredje man tar del av meddelandet eller fullmaktsdokumentet från fullmaktsgivaren och därigenom får befogad anledning att utgå från att fullmakt föreligger. Exempel på självständig fullmakt:

Fullmaktsgivaren ber fullmaktshavaren rättshandla för hans eller hennes räkning och ger fullmaktshavaren ett dokument där det framgår att fullmaktshavaren har fullmakt som man tänker sig att fullmaktshavaren ska visa för tredje man (16 § avtalslagen).
Fullmaktsgivaren vänder sig direkt till tredje man och meddelar (muntligen eller skriftligen) att fullmaktshavaren har fullmakt (13 § avtalslagen).
Fullmaktsgivaren anställer fullmaktshavaren och ber honom eller henne att rättshandla för fullmaktsgivarens räkning inom ramen för anställningen (det behöver inte vara en formell anställning, utan kan vara fråga om ett anställningsliknande uppdragsförhållande) så kallad ställningsfullmakt, 10 § andra stycket och 15 § avtalslagen).

Fullmaktens omfattning

Behörighetens omfattning, det vill säga vilka rättshandlingar fullmaktshavaren (fullmäktigen) kan göra med bindande verkan för fullmaktsgivaren (huvudmannen), bestäms av vad fullmaktsgivaren har gett fullmaktshavaren i uppdrag att göra. Uppdraget kan vara brett, till exempel att fullmaktshavaren ska köpa en fastighet för fullmaktsgivarens räkning. Inte sällan vill dock fullmaktsgivaren begränsa fullmaktshavarens behörighet.

När det är fråga om en självständig fullmakt kan fullmaktsgivaren berätta för tredje man om begränsningen genom att exempelvis skriva i fullmaktsdokumentet att fullmaktshavaren har fullmakt att sluta avtal om att köpa en viss fastighet för fullmaktsgivarens räkning. Då kan inte fullmaktshavaren binda fullmaktsgivaren vid köp av en annan fastighet.

Det är ganska vanligt att fullmaktsgivaren inte vill upplysa tredje man om att fullmaktshavarens behörighet är begränsad.

Exempel

Fullmaktsgivaren ger fullmaktshavaren i uppdrag att köpa en fastighet men anger inte i fullmaktsdokumentet att maxpriset är 750 000 kronor eftersom det skulle försvåra för fullmaktsgivaren att förhandla fram ett lägre pris. Fullmaktsdokumentet ger då intryck av att ge fullmaktshavaren rätt att köpa fastigheten till vilket pris som helst.

Fullmaktsgivaren kan bli bunden trots att fullmaktshavaren handlat i strid mot hans eller hennes instruktioner. Begränsade instruktioner i samband med självständiga fullmakter blir endast verksamma i förhållande till tredje man om tredje man är i ond tro och känner till begränsningarna (11 § första stycket avtalslagen). Godtroende tredje man skyddas alltså.

Exempel

Fullmaktsgivaren ger fullmaktshavaren i uppdrag att köpa en viss begagnad bil men anger inte i fullmaktsdokumentet att han instruerat fullmaktshavaren att köpa en bil för max 200 000 kr eftersom det skulle försvåra för fullmaktsgivaren att förhandla fram ett lägre pris. Fullmaktsdokumentet ger intryck av att fullmaktshavaren har rätt att köpa bilen till vilket pris som helst.

Enligt olika tabeller som finns tillgängliga på internet är en begagnad bil av samma typ, årsmodell och körda mil värd mellan 180 000 kr – 220 000 kr. Om fullmaktshavaren sluter avtal om ett pris på 220 000 kr, är säljaren (tredje man) inte i ond tro och fullmaktsgivaren blir bunden av att köpa bilen för 220 000 kr.

Om fullmaktshavaren sluter ett avtal om ett pris på 300 000 kr är säljaren antagligen i ond tro eftersom säljaren borde ana att fullmaktsgivaren inte skulle vilja köpa bilen för ett så högt pris, och fullmaktsgivaren är inte bunden av att köpa bilen.

Säljaren kan inte ens kräva att fullmaktsgivaren ska köpa bilen till ett så billigt pris som 150 000 kr.

Behörighet och befogenhet

I fullmaktsrätten används begreppen behörighet respektive befogenhet. Behörigheten är vad fullmaktshavaren kan avtala med förpliktande verkan för fullmaktsgivaren (exempelvis att köpa en bil).

Befogenheten är vad fullmaktshavaren med hänsyn till fullmaktsgivarens instruktioner får avtala (exempelvis befogenheten att enligt fullmaktsgivarens interna instruktioner inte köpa en bil för mer än 200 000 kr).

Om fullmaktshavaren handlar i strid mot instruktionerna från fullmaktsgivaren och fullmaktsgivaren blir bunden av avtalet med tredje man, kan fullmaktshavaren enligt uppdragsavtalet och reglerna om sysslomän bli skyldig att ersätta fullmaktsgivaren. I förhållandet mellan fullmaktsgivaren och tredje man gäller avtalet full ut (även om fullmaktshavaren till exempel inte har råd att ersätta fullmaktsgivaren).

Vid osjälvständiga fullmakter, det vill säga i de situationer då tredje man inte kan lita på något annat än fullmaktshavarens egna uppgifter, blir fullmaktsgivaren inte bunden av mer än vad som framgår av det interna uppdraget som fullmaktsgivaren ger till fullmaktshavaren. Man brukar säga att “behörigheten och befogenheten sammanfaller” vid osjälvständiga fullmakter.

Exempel

Fullmaktsgivaren ger fullmaktshavaren i uppdrag att köpa en viss tavla för max 100 000 kr. Fullmaktsgivaren skriver inget i fullmaktsdokumentet. Fullmaktshavaren kontaktar säljaren av tavlan och förklarar att han eller hon har fullmakt från fullmaktsgivaren att köpa tavlan.

Fullmaktshavaren och säljaren kommer överens om ett pris för 120 000 kr. Eftersom säljaren endast kan lita på fullmaktshavarens uppgifter och fullmaktshavaren har handlat i strid mot fullmaktsgivarens instruktioner, blir fullmaktsgivaren inte bunden av tavelköpet.

Tredje man får rikta eventuella skadeståndsanspråk mot fullmaktshavaren med stöd av 25 § avtalslagen.

Fullmaktshavarens skadeståndsansvar mot tredje man

Det föreligger inget avtalsförhållande mellan fullmaktshavaren och tredje man. Deras relation är alltså utomkontraktuell. Fullmaktshavaren har ett ansvar i förhållande till tredje man för att de uppgifter han eller hon ger om sin behörighet är korrekta. Om fullmaktshavarens uppgifter är felaktiga blir han eller hon enligt 25 § avtalslagen skyldig att ersätta tredje man. Fullmaktshavaren blir som det kallas för på latin, en falsus procurator.

En förutsättning för att fullmaktshavaren ska bli ansvarig i förhållande till tredje man är att tredje man är i god tro, det vill säga med fog förlitat sig på fullmaktshavarens uppgifter om sin behörighet. Detta innebär i praktiken att fullmaktshavaren endast ibland blir skadeståndsskyldig. Det är främst vid uppdragsfullmakt som fullmaktshavaren riskerar att bli skadeståndsskyldig mot tredje man.

När det föreligger en osjälvständig fullmakt – och tredje man endast tar fasta på fullmaktshavarens egna uppgifter – kan tredje man inte göra någon självständig bedömning om fullmaktshavarens behörighet utan måste förlita sig på vad fullmaktshavaren själv påstår. Om tredje man litar på fullmaktshavaren är han eller hon ofta i god tro och har rätt till ersättning av fullmaktshavaren.

Om det i stället är fråga om en självständig fullmakt måste tredje man göra en egen bedömning av fullmaktshavarens behörighet mot bakgrund av de uppgifter som kommer från fullmaktsgivaren. Om tredje man då gör en felaktig bedömning är han eller hon normalt sett inte i befogad god tro. I de fall tredje man har uttryckt oro om den självständiga fullmaktens omfång och fullmaktshavaren lämnar en felaktig uppgift om att han eller hon har behörighet, kan fullmaktshavaren antagligen bli skadeståndsskyldig.

Tredje man ska genom skadeståndet försättas i samma ekonomiska läge som om avtal hade kommit till stånd med fullmaktsgivaren enligt den uppgivna fullmakten. Arbetstagare är dock generellt sett fria från ansvar för skada som de orsakat genom försummelse i tjänsten (3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadeståndslagen). Ansvaret ligger i stället på arbetsgivaren (principalansvar).

Fullmaktshavarens ansvar mot fullmaktsgivaren

Fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig i förhållande till fullmaktsgivaren om fullmaktshavaren handlar i strid mot fullmaktsgivarens instruktioner. Fullmaktshavarens ansvar mot fullmaktsgivaren regleras dock inte i avtalslagen utan följer av allmänna principer om uppdragsavtal (18 kap. Handelsbalken) eller av regler om anställningsavtal i arbetsrätten.

Förenklat kan man säga att fullmaktshavaren måste agera i enlighet med villkoren i uppdragsavtalet och lojalt i förhållande till fullmaktsgivaren. Om fullmaktshavaren inte lojalt tillvaratar fullmaktsgivarens intressen, blir han eller hon skyldig att ersätta fullmaktsgivaren för den skada som illojaliteten medfört.