Ett avtal kan träffas på en mängd olika sätt. Ofta räcker det med att parterna muntligen kommer överens för att ett avtal ska föreligga. Endast några få typer av avtal kräver skriftlig form (den viktigaste kategorin är avtal om köp av fastighet).
Hur avtal träffas regleras i avtalslagen från 1915 och gäller för alla kommersiella avtal som inte kräver viss form (t.ex. fastighetsköp). Fr.o.m. den 1 december 2012 gäller avtalslagen inte heller för internationella köp där internationella köplagen är tillämplig. Avtalslagen anses idag föråldrad och innehåller en grundmodell för avtals ingående som är skriven för tiden då skriftliga avtal i allmänhet tillkom genom brevväxling.
Modellen utgår från att den ena parten avger ett anbud som är bindande under den s.k. acceptsfristen. Vill motparten ingå avtalet måste han meddela anbudsgivaren om detta före acceptfristens utgång. Föreslår anbudstagaren förändringar i anbudet (oren accept) anses detta som avslag i förening med nytt anbud. Den ursprungliga anbudsgivaren blir alltså anbudstagare och måste för att ett avtal ska komma till stånd acceptera anbudet före (den nya) acceptsfristen utgång.
Rättsordningen i Sverige liksom rättsordningarna i de flesta länder med marknadsekonomi bygger på tanken om avtalssfrihet. Fysiska och juridiska personer har rätt att själva välja avtalspartner och att fritt (tillsammans med motparten) bestämma avtalets innehåll. Knappast någon rättsordning erkänner dock den totala avtalsfriheten utan tyglar marknadskrafterna med inskränkande rättsregler av olika slag. Ofta tas social hänsyn, men även andra politiska motiv spelar in.
Ett av de praktiskt viktigaste undantagen från avtalsfriheten är tvingande rättsregler. Dessa tar alltid över vad parterna själva överenskommit. I allmänhet (men inte alltid) är tvingande lagstiftning tillkommen för att skydda svagare part. Som exempel på lagar som innehåller tvingande regler kan nämnas
Ett avtal är en överenskommelse mellan två eller flera parter.
Grundmodellen för hur ett avtal sluts ingås finns reglerat i avtalslagen. För att ett avtal ska ingås krävs tre saker.
Ett anbud är bindande för den som lämnar det i samma ögonblick som det kommer fram till mottagaren. Mottagaren blir inte bunden av det eventuell kommande avtalet förrän han eller hon har lämnat ett antagande svar på anbudet (en accept).
Bundenheten för anbudslämnar gäller tills vidare, men det kan tidsbegränsas dels genom de tidsfrister som gäller enligt avtalslagen, dels genom att anbudslämnaren kan sätta en tidsfrist inom vilken han eller hon vill ha ett svar på anbudet.
Om avtalet är skriftligt eller muntligt är en avvägningsfråga. Det beror på avtalets juridiska och ekonomiska omfattning. Viktiga avtal bör dock vara skriftliga.
Om man kommer överens om att avtalet ska vara skriftligt bör man klargöra om det ska vara ett avtal med traditionell namnteckning eller ett avtal med elektronisk signatur av något slag.
Om du din motpart kommer överens om att ni ska upprätta ett avtal skriftligt bör ni också klargöra om skriftligt avtal är en förutsättning för avtalsbundenhet eller om kontraktet bara är en sammanställning av det muntliga ni avtalat om.
Det finns avtal som varken är skriftliga eller muntliga, utan underförtådda. Det kan bero på att en part genom sitt handlande visar att han eller hon vill ingå avtal. Detta brukar kallas konkludent handlande. Även en oavsiktlig handling kan i vissa fall uppfattas som att man vill ingå ett avtal och leda till avtalsbundenhet.
Det är en princip om att avtal ska hållas och är en självklarhet vid de flesta avtal.
Att avtal ska hållas (pacta sunt servanda) framgår inte i svensk lagstiftning, men om avtalet är giltigt och inte strider mot tvingande regler, eller är grund för jämkning eller åsidosättande, tillämpas vad som är avtalat.
Den som förhandlar och träffar avtal bör vara medveten om de grundläggande reglerna i avtalslagen om ingående av avtal för att inte råka ut för obehagliga överraskningar.
Våra öppettider
Måndag - fredag 10.00 - 18.00
Lördag 12.00 - 16.00
E-postadress:
Info@justiflex.se
