Justiflex

Ge gåva till din make. Så gör du det rätt 

12 mars 2025

Ge gåva till din make. Så gör du det rätt

I princip gäller samma gåvoregler för makar som för alla andra. Det är alltså inte en gåva om en make endast överlämnar egendom till den andre maken utan att förklara att det verkligen rör sig om en gåva. 

Det är dock svårt för makar att fullborda gåvan eftersom givarmaken ju normalt fortfarande har kontroll över egendomen om makarna bor tillsammans. Givaren har ju då möjlighet att använda gåvan även efter gåvotillfället.  

Detta är normalt inte något problem mellan makar, de vet ju vad de har gett varandra. Problemet är att det är svårt att skydda egendomen mot givarmakens borgenärer (fordringsägare) vid en eventuell utmätning. 

Måste registreras

Makar som vill att en gåva mellan dem ska gälla mot givarens borgenärer måste registrera gåvan. Kravet på registrering har endast betydelse för makarnas förhållande till borgenärerna. Mellan makarna är en fullbordad gåva bindande även om den inte har registrerats. 

Registreringen görs genom att man vänder sig till Skatteverket med ett gåvobrev där det framgår vad som har lämnats i gåva, vem som är givare, vem som är mottagare och när gåvan har lämnats. Registreringen gäller endast om gåvan verkligen har fullbordats innan registreringen. 

Presenter

Vanliga presenter som makar ger till varandra gäller mot borgenärerna utan att gåvan behöver registreras. Det kan vara födelsedagspresenter och liknande. Presenten får dock inte vara orimligt värdefull. 

Registrering även för fast egendom

Regeln om att gåvor mellan makar måste registreras för att gälla mot borgenärerna gäller även gåvor av fast egendom. Det innebär att en make som vill ge fast egendom till sin maka måste se till att både registrera gåvan och att lämna in en lagfartsansökan. 

Registreras inte gåvan kan inte gåvotagaren få lagfart på fastigheten. Om lagfart söks först meddelas en vilande lagfart i avvaktan på att gåvan registreras i äktenskapsregistret. Med en vilande lagfart menas att det finns ett formellt hinder för att lagfartsansökan ska beviljas. När det hinder avhjälps beviljas lagfart. 

En make som vill ge bort fast egendom till sin maka måste alltså se till att både registrera gåvan och att en lagfartsansökan lämnas in.  

Ersättningsskyldighet vid gåva

Det finns särskilda regler som skyddar borgenärerna från att tillgångar ges bort på ett illojalt sätt. Borgenärerna kan kräva att den make som fått överta tillgångar genom gåva ska betala den andre makens skulder. 

Därför fungerar gåva endast som ett skydd mot borgenärerna om den genomförs innan ägarmaken blivit skuldsatt. 

Återvinning vid konkurs

Om givarmaken går i konkurs kan gåvan återvinnas, alltså gå åter. Gåvor inom sex månader före konkursansökan kan alltid återvinnas. Gåvor som skett tidigare men inom ett år (tre år när det gäller till närstående) före konkursansökan, återvinns också om det inte kan visas att givarmaken efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarar hans skulder. När återvinningsfristen passerat kan inte gåvan återvinnas. 

Gåvor till make från utomstående

Huvudregeln är att varje make/maka själv bestämmer vilka avtal han eller hon vill ingå och hur han eller hon vill använda sina tillgångar. Det finns dock ett undantag från denna huvudregeln, nämligen bestämmelserna om kravet på samtycke från den andra maken.  

Reglerna om samtycke innebär att en make/maka som äger egendom i vissa fall måste ha den andra makens samtycke för att få 

  • Sälja, ge bort, byta bort, låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt upplåta en fastighet 
  • Sälja, ge bort, byta bort, pantsätta, hyra ut eller på något annat sätt upplåta den gemensamma bostaden som inte är fastighet, exempelvis en bostadsrätt eller hyresrätt 
  • Sälja, ge bort, byta bort eller pantsätta makarnas gemensamma bohag. 

När det gäller lös egendom som inte är bohag behövs inget samtycke. 

Fram till bodelning

Kravet på samtycke gäller inte bara under äktenskapet utan även efter att en dom på äktenskapsskillnad vunnit laga kraft. Det är först när man genom bodelning och lottläggning har bestämt vilken egendom varje make ska ha som kravet på samtycke faller bort. 

Enskild egendom

Kravet på samtycke gäller varken fast egendom eller lös egendom som är ena makens enskilda på grund av en föreskrift i ett testamente eller i ett gåvobrev. Däremot krävs i ovan nämnda fall den andra makens samtycke om egendomen är enskild på grund av äktenskapsförord. 

Samtycke vid gemensam bostad

Då en make/maka ger bort fast egendom som är makarnas gemensamma bostad måste han eller hon ha makens samtycke till det. Samtycket måste vara skriftligt. Det räcker med att maken skriver sitt namn på köpekontraktet. Då framgår det ju att maken samtyckt och vilka villkor som gäller för både gåvan och samtycket. 

Vad är gemensam bostad?

Gemensam bostad kan vara en bostadsrätt, villa- eller radhusfastighet. För att en byggnad ska räknas som gemensam bostad ska den vara avsedd att användas för makarnas gemensamma hem och huvudsakligen innehas för detta ändamål. Det innebär att en villa som makarna har köpt som bostad omfattas av reglerna om gemensam bostad även om paret ännu inte har flyttat in. 

Normalt är det enkelt att avgöra vad som räknas som gemensam bostad. Det avgörande kriteriet är i de flesta fall att båda makarna är folkbokförda på bostadens adress. Om makarna bor på en jordbruksfastighet eller om bostaden även används som kontor för ena makens näringsverksamhet betraktas fastigheten eller lägenheten som gemensam bostad så länge företagsdelen inte blir dominerande.  

Fast egendom som inte är gemensam bostad

Om gåvan gäller fast egendom som inte är makarnas gemensamma bostad krävs samtycke endast om fastigheten är giftorättsgods. Det innebär att en make inte behöver den andra makens samtycke för att ge bort en tomt eller fritidshus som är hans enskilda egendom. Det innebär också att en make aldrig behöver den andra makens samtycke om han ska ge bort en fritidsbostadsrätt.  

Normalt har makar endast en gemensam bostad. 

Domstol får godkänna

Om det inte går att få ett samtycke från den andra maken kan ägarmaken vända sig till domstol för att få tillstånd att göra sig av med egendomen. Det kan vara för att ägarmaken är allvarligt sjuk. Under äktenskapet ska begäran om tillstånd lämnas in till inskrivningsmyndigheten. Om makarna har lämnat in skilsmässoansökan ska begäran lämnas till den domstol som handlägger skilsmässan.  

Godtagbara skäl för vägrat tillstånd

Tingsrätten ska avgöra om den andra maken har godtagbara skäl att vägra sitt samtycke. Det är endast maken som vill ge bort en tillgång som har rätt att begära att tingsrätten ska ge sitt tillstånd. 

Samtycke vid gemensamt bohag

Då en make ska ge bort parets bohag krävs den andra makens samtycke. Bohag är möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena makens bruk och inte heller egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål. 

Makens samtycke krävs också för beslut som gäller barnens saker. Samtycket behöver inte vara skriftligt.  

Normalt fattar makarnas beslut om gåva gemensamt. Eftersom den andra maken då inte kommer att protestera mot överlåtelsen kommer det inte att uppstå några problem. Det är alltså i de flesta fall inte nödvändigt att utfärda fullmakter när en make ska ge bort lös egendom där maken måste samtycka. 

Om makarna ligger i skilsmässa, eller om en skilsmässa är nära förstående, är det dock bäst att upprätta en skriftlig fullmakt. På så vis kan den andra maken inte få försäljningen ogiltigförklarad i efterhand. 

Återgång

En make som upptäcker att den andre maken har givit bort egendom utan hennes samtycke kan vända sig till domstol. Domstolen kan då förklara att gåvan ska återgå. Detta gäller både bostad och bohag. 

En make som vill att gåvan ska återgå har tre månader på sig att gå till domstol. Vid gåva av lös egendom räknas tiden från det att maken fick reda på att saken överlämnats till gåvotagaren. När det gäller fast egendom räknas tiden från det att maken fick reda på att hennes make och gåvotagaren upprättat gåvobrevet. 

Om giltigt samtycke inte kan fås

Reglerna om samtycke gäller inte om maken saknar rättslig handlingsförmåga. Det innebär att en make får ge bort sin egendom även utan den andra makens samtycke om denne är så svårt sjuk att han inte kan fatta egna beslut. Det spelar ingen roll om maken i ett sådant läge har fått en god man eller förvaltare utsedd. Det är endast maken själv som kan lämna samtycke. Ägarmaken får därför i en sådan situation ge bort sin egendom mot den gode mannens eller förvaltarens vilja. 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Ge gåva till din make. Så gör du det rätt  Läs mer »

Äktenskapsförord: Så skyddar du din egendom vid skilsmässa 

Äktenskapsförord: Så skyddar du din egendom vid skilsmässa

Äktenskap är ett avtal mellan makarna. Genom äktenskapsförord bestämmer makarna att viss eller all egendom ska vara enskild. Vill makarna inte längre att det ska vara så skriver de ett nytt äktenskapsförord där de bestämmer att allt eller viss egendom i stället ska vara giftorättsgods. Äktenskapsförord ska vara skriftligt och undertecknas av båda makarna. För att gälla ska det ges in till Skatteverket för registrering. Egendom kan bli enskild på flera olika sätt. Antingen genom att makarna avtalar om det eller att någon utomstående har bestämt det. 

Giftorätt

Var och en av makarna fortsätter äga det som den maken ägde innan han eller hon gifte sig. Och det som var och en köper för sina pengar under tiden som gifta blir den maken ägare till. Samma sak gäller för arv eller gåvor som någon av makarna får från någon annan än den andre maken. 

Makar blir alltså inte samägare i varandras egendom. Men var och en av dem får något som kallas giftorätt i all den andres egendom, utom i sådan egendom som är enskild egendom eller så kallad egendom av särskilt slag eller personlig egendom.  

Giftorätten är i princip en rätt till hälftendelning av makarnas sammanlagda giftorättsgods efter avdrag för skulder. Hälftendelningen kallas för bodelning och kan göras i tre olika situationer; när ena maken dör, vid skilsmässa eller under äktenskapet. Enskild egendom och egendom av särskilt slag eller personlig egendom ingår i princip inte i bodelningen. 

Enskild egendom kan bli enskild på olika sätt. Antingen genom att makarna avtalar om det eller att någon utomstående har bestämt det.  

Enskild egendom genom äktenskapsförord

Det vanligaste sättet för makar att skydda sin egendom är att skriva ett äktenskapsförord där man kommer överens om sina egendomsförhållanden. Har makarna ingenting bestämt, och det inte handlar om egendom som make fått/ärvt med villkor om enskild egendom, är ju egendomen i ett äktenskap giftorättsgods.  

Makar som skriver sitt första äktenskapsförord kommer överens om att vissa tillgångar eller allt de äger, och kommer att äga, ska vara enskild egendom. Ångrar de sig senare och vill att egendom i stället ska vara giftorättsgods skriver de ett nytt äktenskapsförord om det. Det går alltså inte att bara riva ett äktenskapsförord för att dess verkan ska upphöra. 

Enskild egendom på grund av gåva

Egendom som make får i gåva från någon annan än den andre maken och där givaren har bestämt att gåvan ska vara enskild egendom, blir också egendom. Givaren är en så kallad “tredje man” och villkoret ett “tredjemansvillkor”. Tredje man är en utomstående part som inte är del i avtalet (bodelningen), men ändå påverkar avtalet. 

I det här fallet avgör givaren att det som han eller hon ger bort inte ska ingå när det blir bodelning mellan makarna. Generellt är det för övrigt definitivt att rekommendera att den förälder eller mor/farförälder som tänker ge sitt barn eller barnbarn en lite större gåva skriver gåvobrev om det och skriver in en klausul att gåvan ska vara mottagarens enskilda egendom. Samma sak gäller för testamenten. 

Enskild egendom på grund av testamente

En arvlåtare/testator kan i ett testamente bestämma att det som någon ärver eller får på grund av testamente ska vara mottagarens enskilda egendom.

Enskild egendom på grund av förmånstagarförordnande i försäkring

Den som äger en livförsäkring kan utse någon till förmånstagare. Förmånstagaren blir då den som kommer att få utbetalningarna från försäkringen. Ägaren till försäkringen kan då också bestämma att försäkringsutbetalningarna ska vara mottagarens enskilda egendom. 

Det som ersätter enskild egendom blir också enskild egendom

Om  man exempelvis har fått en bil som enskild egendom och senare säljer bilen och köper en motorcykel för pengarna är motorcykeln också enskild egendom. Och säljer man sedan motorcykeln och köper en båt är också den enskild egendom. 

Att det som kommer i stället för egendomen också blir enskild egendom gäller utan att det står något särskilt om det i äktenskapsförordet, gåvobrevet, testamenten eller förmånstagarförordnande. Det går i och för sig för givaren/testatorn/försäkringsägaren att särskilt bestämma att ersättningsegendomen inte ska vara enskild, men i praktiken lär det knappast förekomma.  

Tänk på att hålla isär enskild egendom och giftorättsgods

Den som är mån om att bevara karaktären enskild egendom på arvet eller gåvan och som givits med villkor att den ska vara enskild egendom måste vidta mått och steg för att kunna bevisa det. Det är därför viktigt att bevara kvitton, kontoutdrag och avtal för alla transaktioner man gör med sin enskilda egendom så att man kan “följa” pengarna.  

Om man exempelvis har fått en bil i arv och köpt en båt är det viktigt att behålla avtalet från försäljningen av bilen och ett konto som visar vilket konto pengarna gick in på. Och det bör vara ett konto där “vanliga” transaktioner inte görs, så att pengarna som är enskild egendom går in på exempelvis lönekontot. 

Det är alltså viktigt att ha ett separat konto för transaktionerna med den enskilda egendomen. Använder man ett konto där pengar som är giftorättsgods flyter in eller kanske ett konto som  används tillsammans med sin make finns risk för att karaktären enskild egendom går förlorad.  

Om man exempelvis använder pengarna för att reparera familjens villa, som är giftorättsgods och ägs av båda makarna, är risken stor att egendomen genom sammanblandningen förlorar sin karaktär av enskild egendom. 

Om en make använder pengar som är giftorättsgods till att renovera villan som är enskild egendom fortsätter villan normalt att vara enskild egendom. Och om maken tar av sin enskilda egendom för att renovera badrummet i villan som är giftorättsgods och som ägs av båda makarna, får hon räkna med att karaktären enskild egendom går förlorad. 

När en make använder pengar som är enskild egendom som kontantinsats vid köp av exempelvis en villa och lånar resten kan dock villan bli enskild egendom. Det gäller så länge proportionerna mellan kontantinsatsen och lånen är normal. 

I ett rättsfall från Högsta domstolen var priset på ett hus 140 000 kr och kontantinsatsen, som var enskild egendom 20 000 kr. Trots denna ganska blygsamma kontantinsats ansåg Högsta domstolen att huset var enskild egendom.  

En fastighet kan också bli delvis enskild egendom och delvis giftorättsgods. Så var fallet i ett annat avgörande från Högsta domstolen. Där köpte makarna fastigheten med hälften vardera. Priset var 250 000 kr och makarna lade 50 000 kr kontant. Hustruns 25 000 kr var enskild egendom. Senare såldes fastigheten och makarna använde pengarna från försäljningen till att köpa en ny fastighet med samma fördelning. Hustruns hälft av denna andra fastighet kom HD fram till var hennes enskilda egendom.

Avkastning av enskild egendom blir giftorättsgods om man inte bestämmer annat

Avkastning av enskild egendom blir giftorättsgods om det inte särskilt bestäms att avkastningen ska vara enskild egendom. Avkastning är exempelvis hyra som maken får in från en fastighet som är enskild egendom, ränta på bankmedel som är enskild egendom eller utdelning på aktier.  

Man brukar därför skriva in i gåvobrev, testamente eller äktenskapsförord att även avkastningen ska vara enskild egendom. 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Äktenskapsförord: Så skyddar du din egendom vid skilsmässa  Läs mer »

Hur fungerar gåvobrev till barn? Regler och exempel 

12 mars 2025

Hur fungerar gåvobrev till barn? Regler och exempel

Eftersom barn under 18 år är omyndiga kan de normalt inte själva ta emot gåvor. Ett barn kan dock ta emot gåvor som ges utan villkor och förbehåll. Detta beror på att gåvan då enbart är till fördel för barnet. Barnet måste dessutom förstå innebörden av gåvan. Annars ska föräldrarna, det vill säga förmyndarna, företräda barnet vid mottagandet av gåvan. Detta innebär att föräldrarna tar emot gåvan för barnets räkning. 

Exempel

Erik som är sju år gammal får en leksaksbil av sin farbror. Eftersom gåvan enbart är till fördel för Erik och då han rimligtvis måste förstå innebörden av gåvan, kan han själv ta emot den.  

Om Erik i stället hade fått en aktiepost värd 100 000 kr är den gåvan också till fördel för Erik men han kan däremot inte förstå innebörden av gåvan. För att Erik ska kunna ta emot gåvan krävs därför att han företräds av sina föräldrar. Föräldrarna får då bestämma om gåvan ska tas emot eller inte.

Överförmyndarens samtycke

I vissa fall krävs överförmyndarens samtycke när förädrar ska ta emot en gåva för ett barns räkning. Det gäller om barnet får en fastighet, tomträtt eller bostadsrätt eller om gåvan innebär att barnet tar på sig skuld, exempelvis om givaren har som villkor att ett lån tas över eller att ett skuldbebrev utfärdas. 

Föräldrarna kan sedan inte sälja eller inteckna barnets fastighet, tomträtt eller bostadsrätt utan överförmyndarens samtycke. 

Gåva från föräldrar

Föräldrar som vill ge en gåva till sitt omyndiga barn måste ansöka hos överförmyndaren om förordnande av en god man som ska ta emot gåvan för barnets räkning. Detta beror på att föräldrarna inte samtidigt kan vara både givare och mottagare (i egenskap av förmyndare företräder de ju normalt sina barn). 

När barnet själv kan ta emot en gåva på grund av att gåvan ges utan villkor och barnet förstår innebörden av gåvan, krävs ingen god man. Föräldrarna är då givare och barnet mottagare, vilket innebär att det inte uppstår någon jävssituation för föräldrarna. Det behövs alltså ingen god man när barnet får normala presenter så som julklappar, födelsedagspresenter eller liknande. 

Föräldrar vill ofta föra över pengar till sina barn varje år, det vill säga även när barnen är omyndiga. Men att behöva få en god man förordnad vill säkert de flesta slippa. Om föräldrarna ger pengar  som gåva till barnet behövs ingen god man, så länge pengarna sätts in på barnets eget bankkonto och föräldrarna inte bestämmer att de själva får använda konto för sina egna behov. 

Särskild förvaltare

Föräldrarnas kontroll kan kopplas bort genom ett villkor i gåvobrevet om att gåvan ska stå under särskild förvaltning av någon annan. Det kan exempelvis vara ett villkor om förvaltning av en fastighet till dess att barnet är myndigt eller till dess att barnet fyllt exempelvis 21 år.

“Till dess att Martin fyllt 21 år ska denna gåva av pengar förvaltas av advokat Anders Andersson.” 

Gåvor av fastigheter, tomträtt och bostadsrätt samt gåvor som innebär skuldövertaganden kräver dock överförmyndarens samtycke. Men efter att överförmyndaren givit sitt samtycke tar den särskilda förvaltaren över förvaltningen av egendomen. 

Överförmyndarspärr

Den som ger en gåva till ett barn kan begränsa föräldrarnas kontroll genom att sätta in pengar på ett konto med överförmyndarspärr. Då kan föräldrarna inte ta ut pengar från konot utan överförmyndarens samtycke. 

Lisa får 30 000 kr av sin mormor. Lisas mormor vill att Lisa ska ha pengarna till sin utbildning och att Lisas föräldrar inte ska kunna bestämma över pengarna. Därför sätter Lisas mormor in pengarna på ett spärrat konto. 

Redovisning av värdefulla tillgångar

När värdet av ett barns tillgångar genom gåva, arv, värdestegring eller på annat sätt överstiger åtta prisbasbelopp (470 400 kr år 2025) ska man lämna en förteckning över den omyndiges egendom till överförmyndaren. Överförmyndaren har då en strängare kontroll över förvaltningen av barnets egendom. 

Man ska varje år lämna en redovising över förvaltningen av egendomen, en så kallad årsräkning. Årsräkningen ska visa egendomens värde vid början och slutet av den aktuella tidsperioden samt inkomster och utgifter av egendomen. Årsräkningen ska lämnas senast sista februari. 

Enskild egendom

Ett vanligt villkor i gåvobrevet är att gåvan ska vara enskild egendom. Det betyder att om gåvotagaren är gift, registrerad partner eller sambo så ingår inte egendomen i en bodelning. 

Gåvotagaren behöver inte vara gift, registrerad partner eller sambo vid gåvotillfället för att villkoret ska gälla. Om barnet exempelvis gifter sig blir egendomen automatiskt enskild egendom om det finns ett sådant villkor förknippat med egendomen i gåvobrevet. 

Vill man att även utbytesegendom (surrogat) för enskild egendom och avkastning från enskild egendom ska vara enskild egendom ska man skriva det i gåvobrevet. 

“Fastigheten ska vara min sons enskilda egenom. Detsamma gäller egendom som träder i dess ställe samt avkastning av egendomen”. 

Anna har fått en bil i gåva av sin morfar. I gåvobrevet fanns det ett villkor om att gåvan och även utbytesegendom ska vara enskild egendom. Anna säljer efter några år bilen och köper en motorcykel för pengarna. Motorcykeln, som är utbytesegendom för bilen, blir därmed också enskild egendom. 

Förskott på arv

En gåva från föräldrar till barn räknas som förskott på arv. Detta innebär att det barn som har fått gåvan ska få mindre när arvet efter föräldern fördelas. Föräldern kan dock i gåvobrevet uttryckligen förklara att gåvan inte ska ses som förskott på arv. Då ska arvet fördelas som om ingen gåva har givits. 

Ofödd gåvotagare

Endast den som är född eller avlad vid gåvotillfället kan vara gåvotagare. 

Barnet ger en gåva

Om barnet är omyndigt kan det inte bestämma över sin egendom. Detta innebär att barnet inte kan ge bort sin egendom i gåva.  

Det är barnets föräldrar som normat företräder barnet vid avtal med mera. När det gäller gåva av barnets egendom finns dock en begränsning. Föräldrar får inte ge bort barnets egendom om det inte handlar om personliga presenter som är rimliga med hänsyn till barnets ekonomiska situation. 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Hur fungerar gåvobrev till barn? Regler och exempel  Läs mer »

Samboavtal i Sverige 2025: Skydda din ekonomi vid separation 

Samboavtal i Sverige 2025: Skydda din ekonomi vid separation

Ungefär en tredjedel av alla par i Sverige är sambor och enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) finns undersökningar som visar att omkring hälften av alla sambopar kommer att separera. Sambor som inte vill göra någon hälftendelning av egendom när de separerar väljer att skriva ett samboavtal. I samboavtalet kommer samborna överens om att sambolagens bodelningsregler inte ska gälla för deras permanentbostad eller bohag. Samborna kan också välja att exempelvis bodelningsreglerna inte ska gälla för bostaden, men användas för bohaget eller tvärtom. 

Vad kan hända om du inte skriver något samboavtal?

När sambor ska genomföra bodelning av sin samboegendom får de göra avräkning för skulder. Precis som vid bodelning mellan makar får man först beräkna värdet på var och ens samboegendom.  

Sedan får vardera sambon räkna av sådana skulder som hänger samman med samboegendomen och som fanns när samboförhållandet tog slut. Det är alltså i första hand sådana skulder som hänger ihop med samboegendom, som exempelvis ett bolån på den gemensamma permanentbostaden som får räknas av.  

Exempel 1

Lisa köpte en bostadsrätt för 2 000 000 kr när hon flyttade ihop med Erik. Lisa finansierade köpet med 400 000 kr i kontantinsats och 1 600 000 kr i lån. Några år senare flyttar Lisa och Erik isär. Då är bostadsrätten värd 2 400 000 kr.

Från vinsten (2 400 000 – 2 000 000 kr = 400 000 kr). Vinstskatten är oftast 22 % av den beskattningsbara vinsten. 400 000 x 0.22 = 88 000 kr. Lånet på 1 600 000 kr plus den latenta skatteskulden på 88 000 kr får Lisa dra av vid bodelningen. 

Till fördelning i samboegendom bidrar Lisa med 716 000 kr (2 400 000 – 1 684 000 kr). Erik äger inte någon samboegendom.

Lisa får i bodelningen ge Erik 358 000 kr.  

Exempel 2

Hanna och Anders köper en bostadsrätt tillsammans och blir ägare till hälften var. Bostadsrätten ska bli deras gemensamma permanentbostad. Bostadsrätten kostar 2 000 000 kr.

Hanna betalar sin del kontant. Anders lägger 100 000 kr kontant och tar ett lån på 900 000 kr. Senare separerar Hanna och Andersrätt. Bostadsrätten är fortfarande värd 2 000 000 kr. 

 Så här blir bodelningen:  

 Anders 

Halva bostadsrätten 1 000 000 kr    

Lån                              –  900 000 kr    

___________________________________________

Hanna

Halva bostadsrätten 1 000 000 kr

Lån                                               0 kr

___________________________________________

Till fördelning      

Anders        100 000 kr          

Hanna      1 000 000 kr 

___________________________________________

Anders och Hanna ska ha 550 000 kr vardera.

Hanna får ge 450 000 kr till Anders. 

Här borde Anders och Hanna ha skrivit ett samboavtal före lägenhetsköpet där de avtalade bort sambolagens bodelningsregler för bostaden. Då hade de varit vanliga samägare till lägenheten och efter försäljningen hade Hanna fått behålla sin miljon och Anders sina 100 000 kr. 

Exempel 3

Maja och Martin är sambor och bor i en bostadsrättslägenhet som de köpt tillsammans. Bostadsrätten är värd 3 000 000 kr och de har tagit ett gemensamt lån på 2 000 000 kr.

Martin har också tagit ett vanligt banklån på 200 000 kr för att köpa en motorcykel. Han amorterar inte på lånet. När han och Maja separerar är motorcykeln bara värd 100 000 kr. Martin har inga andra tillgångar.  

Värdet på Majas respektive Martins samboegendom är 1 500 000 kr (halva bostadsrätten var). Från värdet får var och en räkna av halva lånet, 1 000 000 kr. Då har de 500 000 kr var. Men Martin får dessutom räkna av 100 000 kr av sitt motorcykellån, eftersom det bara är halva lånet (100 000 kr) som täcks av motorcykeln.

Martins netto är då 400 000 kr mot Majas netto på 500 000 kr.

Följden blir att Maja får lämna 50 000 kr till Martin. 

När det är fråga om lån som inte har något samband med samboegendom så ska sambon i första hand täcka sådana skulder med andra tillgångar än sådant som är samboegendom. Men om det skulle vara så att dessa tillgångar inte räcker till så får sambon räkna av skulden mot sin samboegendom. Det kan bli en obehaglig överraskning för den andra sambon vid en separation. 

När sambor har olika mycket pengar att stoppa in i bostaden

Äga hälften var – samborna skriver skuldebrev mellan sig

En lösning när den ena sambon har mer att lägga in i bostaden är att samborna skriver ett skuldebrev (revers) mellan sig. Säg att samborna köper en bostad och ska äga hälften var. Den ena sambon har 1 500 000 kr att lägga kontant och den andre har inte något alls. Då blir den sambo som saknar kontantinsats skyldig den andre sambon 750 000 kr. Det här är nog det vanligaste sättet att reglera att samborna blir samägare till en bostad men med olika förutsättningar. Även här krävs ett samboavtal där  bodelningsreglerna i sambolagen avtalas bort. 

Finanisiering med både kontanter och lån

I exemplet med Hanna och Anders köpte samborna bostaden med hälften var, men det vara bara Anders som tog ett lån på sin del. Hanna betalade sin del kontant. För att undvika orättvis bodelning får samborna se till att båda samborna tar bolån om inte kontant betalning av hela bostaden kan göras. En annan lösning är att samborna skriver ett samboavtal som innebär att bostaden inte ska ingå i bodelningen.  

Äga olika andelar i förhållande till vars och ens insats

När den ena sambon går in med ett större kontantbelopp finns också lösningen att den sambon blir ägare till en större del av bostaden. Det bör då kombineras med att man står för lånen på samma sätt. Och som i de övriga exemplen krävs ett samboavtal. 

Äganderättsfrågan har bland annat betydelse för vem av samborna som har bättre rätt till fastigheten vid en bodelning och för vem som ska få del av fastigheten om samborna har avtalat att fastigheten ska hållas utanför bodelningen. 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Samboavtal i Sverige 2025: Skydda din ekonomi vid separation  Läs mer »

Kan man bli av med jobbet vid olovlig utevaro och sen ankomst?

22 juli 2024 

Kan man bli av med jobbet vid olovlig utevaro och sen ankomst?

I lagen om anställningsskydd framgår i stort sett bara att en arbetsgivares uppsägning ska grunda sig på sakliga skäl. Det framgår också av lagen att uppsägningen kan grundas på antingen arbetsbrist eller “förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen”. Begreppet sakliga skäl innebär att det vid uppsägning av personliga skäl görs en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Det sker också en intresseavvägning; arbetstagarens intresse av att få ha anställningen kvar vägs mot arbetsgivarens intresse av att kunna avsluta anställningsförhållandet när arbetstagaren har missköt sig, inte kan klara arbetet på fullgott sett och så vidare. Begreppet “saklig grund” ersattes år 2022 i med begreppet “sakliga skäl”.

Vad menas med sakliga skäl för uppsägning?

Enligt 7 § lagen om anställningsskydd ska uppsägning från arbetsgivarens sida grunda sig på sakliga skäl. Sakliga skäl kan vara arbetsbrist eller förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen. Om uppsägningen beror på omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § lagen om anställningsskydd eller, om någon sådan underrättelse inte har lämnats två månader före tidpunkten för uppsägningen. 

Liksom är fallet med saklig grund ska frågan om sakliga skäl avgöras med utgångspunkt från om det föreligger ett tillräckligt allvarligt brott mot förpliktelserna enligt anställningsavtalet eller inte. Det avgörande för frågan om sakliga skäl föreligger är alltså om den anställde på ett allvarligt sätt har brutit mot anställningsavtalet och om den anställde insett eller bort inse detta. Avgörandet ska grunda sig på en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.  

Helhetsbedömning av samtliga omständigheter

Vid helhetsbedömningen ska arbetstagarens personliga förhållanden såsom exempelvis ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning vägas in, liksom hur arbetsgivaren har agerat i det enskilda fallet och i arbetsmiljöhänseende. Även bakgrunden och orsaken till de omständigheter som läggs arbetstagaren till last ska beaktas i bedömningen. 

Det ska dock inte göras någon avvägning mot arbetstagarens personliga intresse av att få behålla anställningen på grund av att arbetstagaren exempelvis har en stor försörjningsbörda eller att arbetsmarknaden är sådan att han eller hon på grund av personliga förhållanden kan ha svårt att hitta en ny anställning. Det ska inte heller göras någon prognos om huruvida arbetstagaren i framtiden skulle kunna tänkas komma att åsidosätta sina skyldigheter i anställningen eller inte. 

Som framgår av motiven till uppsägning på grund av personliga skäl ska bedömningen av om det föreligger personliga skäl för uppsägning ske utifrån tidigare lagförarbeten, rättspraxis från Arbetsdomstolen och andra rättskällor. Begreppet “saklig grund” har i första hand fått sitt innehåll genom rättstillämpningen i Arbetsdomstolen. Antalet rättsfall är mycket stort och det finns ingen anledning att här nämna mer än några enstaka domstolsavgöranden. 

I den helhetsbedömning som görs finns fortfarande krav på att arbetsgivaren ska försöka komma till rätta med arbetstagarens brott mot anställningsavtalet genom att vidta mindre ingripande åtgärder på så sätt som har utvecklats i tidigare förarbeten och rättspraxis, exempelvis stödjande åtgärder, tillrättavisningar, varning om att fortsatt misskötsamhet kan leda till uppsägning och omplacering.  

Exempel då olovlig utevaro eller sen ankomst inte lett till uppsägning

Bilmekaniker sen till arbetet över 100 gånger (AD 1981 nr 111) 

Arbetsdomstolen fann att de sena ankomsterna skulle tillmätas en begränsad betydelse eftersom de hade inträffat en förhållandevis lång tid innan bilmekanikern blev uppsagd. Arbetsdomstolen ansåg att de förseelser som bestod i att bilmekanikern kommit för sent vid ett stort antal tillfällen en eller ett par minuter inte kan – särskilt mot bakgrund av att detta varit vanligt förekommande hos ett flertal av de anställda – anses som några allvarliga förseelser.  

Han hade för övrigt relativt ofta börjat arbetet några minuter före utsatt tid. Allvarligare var att han hade kommit för sent, så att sammanlagt åtta timmars arbetstid gått förlorad under en period mellan den 1 januari och den 20 oktober 1980. Trots att han tilldelades en varning den 11 juni 1980 för bland annat sena ankomster hade han inte därefter under den aktuella perioden upphört med dessa. Allra allvarligast var att han var borta från arbete under två hela dagar. 

Bilmekanikern hade gjort sig skyldig till ett flertal allvarliga förseelser. Särskilt betänkligt var att han inte genast rättat sig efter den varning han fick för utevaro. Arbetsdomstolen ansåg dock inte att förseelserna ensamma utgjorde saklig grund (sakligt skäl) för uppsägning.  

Av betydelse för bedömningen av om uppsägningen är sakligt grundad måste även hänsyn tas till att de anställda – däribland arbetsledare – haft ganska fria händer när det gäller tidspassning och utförande av eget arbete. Slutligen beaktades att han hade varit anställd i företaget i fem år och att ett skiljande från arbetet hade inneburit ett allvarligt men för honom. 

Arbetsdomstolen kom fram till att det inte fanns saklig grund för uppsägning, men uttalade att det hade krävts mycket litet till för att domstolen skulle ha godtagit uppsägningen.  

Tryckeriarbetare (AD 1975 nr 22) 

En tryckeriarbetare som bland annat hade kommit för sent vid åtminstone elva tillfällen blev inte uppsagd från arbetet med hänsyn till speciella föreliggande omständigheter, såsom lång anställningstid, personliga motsättningar mellan arbetstagaren och dennes förman samt att någon tidigare misskötsamhet inte styrkts. 

Sjuksköterska (AD 2003 nr 70) 

En sjuksköterska som förvägrats ledighet för att vårda anhörig men ändå uteblev under fyra veckor blev inte uppsagd på grund av särpräglade omständigheter. 

Diskare (AD 2016 nr 46) 

En diskare som kommit för sent vid 35 tillfällen under ett par månader blev inte uppsagd eftersom arbetsgivaren inte kunde visa att diskaren varnats. 

När har olovlig utevaro och sen ankomst lett till uppsägning?

Resa till Australien (AD 2002 nr 35) 

En arbetstagare som trots arbetsgivarens besked om att han inte beviljades ledighet gav sig iväg på en månadslång semesterresa till Australien blev uppsagd då det förelåg grund för avsked. 

Arbetsförmedlare (AD 2016 nr 24) 

En arbetsförmedlare blev uppsagd eftersom han under drygt ett par månader i strid med arbetsgivarens besked uteblivit från arbetet och i stället tagit hand om sin trafikskadade far i Iran.  

Barnskötare (AD 2016 nr 63) 

En barnskötare som uteblivit från arbetet i flera veckor eftersom hon känt sig hotad blev uppsagd då det förelåg grund för avsked.

 

Frånvaro för att avtjäna fängelsestraff

Inköpare (Ad 1993 nr 127) 

En man dömdes till fängelse i ett år och åtta månader och var därför frånvarande från arbetet på grund av frihetsberövandet. Enligt Arbetsdomstolen kan ett frihetsberövande visserligen sägas vara i viss mening självförvållat, men det är likväl inte fråga om att arbetstagaren utan giltig anledning åsidosätter sin arbetsskyldighet. Sett från arbetsgivarens synpunkt kan denne inte anses bli försatt i någon extraordinär situation genom att en arbetstagare döms till frihetsstraff. 

För arbetsgivaren är det med hänsyn till de olika situationer som uppkommer då en arbetstagare på grund av lag har rätt till ledighet nödvändigt att ha en beredskap för hur en sådan situation ska bemästras. Frånvaro för avtjänande av ett frihetsstraff bör bedömas mot denna bakgrund och i övrigt med hänsyn till arbetstagarens person och arbetsuppgifter, till hur han eller hon har skött sitt arbete och till arbetsgivarens möjligheter att ersätta arbetstagaren under dennes frånvaro.  

En allmän utgångspunkt har ansetts vara att ju längre en arbetstagare är frånvarande för att avtjäna ett frihetsstraff, desto större möjligheter bör det finnas för arbetsgivaren att säga upp honom eller henne. 

Brevbärare (AD 2001 nr 2) 

En brevbärare hade otvivelaktigt skött sitt arbete på ett förtjänstfullt sätt men han hade dömts till fem års fängelse för grov våldtäkt av sin dotter. Att en anställd döms till fängelse i fem år betyder att arbetsgivaren har anledning att räkna med att arbetstagaren kommer att vara frånvarande från arbetet under tre år och fyra månader, en tid som dock kan förkortas av frihetsberövanden före domen.  

Även för en arbetsgivare med god beredskap för att ersätta frånvarande personal innebär ett sådant frihetsberövande att arbetsgivaren under en mycket lång tid får bära de olägenheter och kostnader för exempelvis utbildning av vikarier som frånvaron orsakar. Det är fråga om så lång tid att arbetsgivaren måste ha svårt att överblicka till exempel personalbehovet vid den tidpunkt då frihetsberövandet kan beräknas upphöra. 

Arbetsdomstolen fann att det långa frihetsstraff som brevbäraren dömdes till, vid en samlad bedömning, i vart fall i förening med det mycket grova brott som han dömts för, utgjorde saklig grund för uppsägning. I detta låg också att Arbetsdomstolen ansåg att det inte varit skäligt att kräva att Posten genom omplacering skulle ha berett brevbäraren annat arbete. 

Brevbärare som dömts till fängelse i två år och åtta månader för våldtäkt och misshandel (AD 2004 nr 30) 

En brevbärare som dömts till fängelse i två år och åtta månader för våldtäkt och misshandel blev inte uppsagd då gärningarna och straffets längd inte utgjorde saklig grund för uppsägning.  

Resemontör som köpt sexuella tjänster (AD 2008 nr 2) 

En resemontör som på tjänsteresa till Kina vid ett tillfälle köpt sexuella tjänster och därför blev frihetsberövad under 15 dagar blev inte uppsagd bland annat på grund av lång anställningstid om 33 år. 

Maskinoperatör som dömts för försök till mord (AD 2011 nr 26) 

En maskinoperatör på mejeri som dömts för försök till mord till fem års fängelse blev uppsagd på grund av straffets längd i förening med det allvarliga brottet. 

 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Kan man bli av med jobbet vid olovlig utevaro och sen ankomst? Läs mer »

Vad är arbetsrätt? Om individuell arbetsrätt och anställningsavtal 

15 juni 2024 

Vad är arbetsrätt? Om individuell arbetsrätt och anställningsavtal

Arbetsrätten reglerar bland annat vad som gäller för anställningsförhållanden. Ett avtal mellan en arbetsgivare och en arbetstagare utgör en grundförutsättning för att ett anställningsförhållande ska bli av. Det är dock inte endast det enskilda avtalet som avgör vad som ska gälla mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Kollektivavtal mellan den i det enskilda fallet aktuella arbetsgivarorganisationen och arbetstagarorganisationen är också av stor betydelse, liksom lagregler.  

Till arbetsrätten hör bestämmelser om vitt skilda slag, såsom arbetsmarknadsreglering, arbetsmiljöreglering, socialförsäkringsrätt och diskrimineringsrätt. Det finns också kopplingar mellan arbetsrätt och associationsrätt genom att exempelvis arbetsmarknadens parter är organiserade i ideella föreningar (fackföreningar och arbetsgivarorganisationer) och genom att arbetstagare i vissa fall har rätt att vara representerade i arbetsgivarbolagets styrelse.  

Anställningsavtalets ingående

Ett anställningsförhållande inleds genom att ett anställningsavtal träffas. Som huvudregel gäller att arbetsgivaren bestämmer vilka kvalifikationskrav som ska gälla för anställningen och vem som ska anställas. För statliga anställningar följer dock av 12 kap. 5 § regeringsformen att anställningsbeslutet måste fattas på sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet.  

Såväl en offentlig som en privat arbetsgivares rätt att fritt bestämma vem som ska anställas kan vara begränsad också av andra lagar. Sådana bestämmelser finns exempelvis i diskrimineringslagen och lagen om anställningsskydd, såsom i fall av företrädesrätt vid omplacering eller anställning enligt 8 § och 25 § lagen om anställningsskydd. 

För anställningsavtal finns inget formkrav. Såväl muntliga som konkludenta avtal gäller. En person som har haft anledning att tro att han eller hon har blivit anställd ska också ses som anställd, om inte den arbetsgivare med vilken förhandling har förts inte har klargjort sin motsatta uppfattning så snart arbetsgivaren har insett eller bort inse den arbetssökandes tolkning av situationen (AD 2003 nr 105). 

Av kollektivavtal kan följa att anställningsavtal ska vara skriftliga och av lagen om anställningsskydd 6 c–6 h §§ följer att arbetsgivaren är skyldig att ge arbetstagaren skriftlig information om villkoren för anställningen inom en månad från arbetets start, ett så kallat anställningsbesked.  

Anställningsformer

Ett anställningsavtal gäller enligt lagen om anställningsskydd 4 § 1 st. tills vidare, om inte annat har särskilt avtalats. Genom en sådan tillsvidareanställning ges arbetstagaren ekonomisk trygghet och förutsättningar att planera såväl sin yrkesmässiga som privata livssituation. I vardagligt språkbruk kalla denna form av anställning för fast anställning.  

En tillsvidareanställning kan föregås av en provanställning av högst sex månader eller av den tid som följer av ett kollektivavtal, 6 § lagen om anställningsskydd. Vid provanställningens utgång övergår den till en tillsvidareanställning, såvida inte besked om att anställningen ska upphöra har lämnats till arbetstagaren senast vid prövotidens utgång. 

I 5 § lagen om anställningsskydd anges tillåtna former av tidsbegränsad anställning. De är allmän visstidsanställning (så kallad ALVA-anställning), vikariat och säsongsarbete. En arbetsgivare har rätt att använda ALVA-anställning i stället för tillsvidareanställning utan särskild motivering. 

För att förhindra missbruk av osäkra anställningsförhållanden finns dock regler om automatisk omvandling av en ALVA-anställning tills en tillsvidareanställning. Sådan omvandling sker för den som under en femårsperiod har varit anställd i sammanlagt mer än två år hos samma arbetsgivare, 5 a § 1 st. lagen om anställningsskydd. 

Användningen av vikariat förutsätter att syftet är att den som anställs ska ersätta en redan anställd person som är tjänstledig eller sjukskriven. Om så inte är fallet kan anställningen, på arbetstagarens begäran, förklaras gälla tills vidare enligt 4 och 36 §§ lagen om anställningsskydd. En omvandlingsmöjlighet till tillsvidareanställning gäller också för den som har varit anställd som vikarie under totalt två år under en femårsperiod hos samma arbetsgivare, 5 a § 3 st. lagen om anställningsskydd. 

En ALVA-anställning, ett vikariat eller säsongsarbete kan kombineras, varvid anställningen övergår till en fast anställning efter totalt två år om anställningarna har följt på varandra. Detta krav är uppfyllt om en anställning har följt på en annan utan uppehåll om minst sex månader, 5 a § 1 och 2 st. lagen om anställningsskydd. 

Märk dock att rätten att bli tillsvidareanställd efter en tidsbegränsad anställning inte gäller för den som fyllt 68 år enligt 33 d § lagen om anställningsskydd. 

Rättigheter och skyldigheter för arbetsgivare och arbetstagare

Genom ett anställningsavtal blir rättigheter och skyldigheter som följer av lag, kollektivavtal och personligt avtal bindande för den anställda och dennes arbetsgivare. En part som inte uppfyller sina skyldigheter kan bli skadeståndsskyldig (allmänt och ekonomiskt skadestånd) och i vissa fall kan vidtagna åtgärder ogiltigförklaras, 34–41 §§ lagen om anställningsskydd. Vid allvarliga överträder kan avtalsförhållanden komma att upphöra, se 4 § 3 och 4 st. lagen om anställningsskydd. 

Arbetsgivaren

För arbetsgivaren är de främsta förpliktelserna att betala lön, ansvara för arbetsmiljön och handla i enlighet med diskrimineringslagen. I Sverige finns det inte, som i många andra länder, regler om minimilöner. I stället är det arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal styr lönebildningen. 

En oorganiserad arbetsgivaren kan visserligen inte grunda någon egen rätt på kollektivavtalet men kollektivavtalet brukar ha en vägledande effekt på en hel arbetsplats eller en hel bransch. Fackföreningen har nämligen typiskt sett ett intresse av att alla anställda ska ha lika lön för lika arbete. Fråga om lön för oorganiserade arbetstagare regleras därför ofta i kollektivavtal. 

Lönens centrala betydelse för en arbetstagares sociala situation har medfört en rad särskilda skyddsregler. Arbetsgivaren har exempelvis bara begränsade möjligheter att göra avdrag på lönen för fordringar mot den anställda. 

Och vid arbetsgivarens konkurs har lönefordringar visst företräde framför andra fordringar (förmånsrättslagen 12 § 1 st.). Om tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till att betala alla löner, kan de anställda vara berättigade till ersättning från staten enligt lönegarantilagen. 

Arbetsmiljölagen 

Arbetsmiljölagen syftar till att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt till att arbetsmiljön i övrigt ska vara god. Lagen är tvingande och kan inte sättas åt sidan ens genom kollektivavtal. Arbetsgivaren har ett övergripande ansvar för både den fysiska och den psykosociala arbetsmiljön. 

Ett systematiskt arbetsmiljöarbete ska bedrivas. Det innebär att alla förhållanden i arbetsmiljön som kan påverka den anställdas hälsa och säkerhet kontinuerligt ska uppmärksammas och tas hänsyn till.  

Även arbetstagare ska bidra till skapandet av en god arbetsmiljö samt är skyldiga att använda skyddsanordningar och följa föreskrifter. Ett arbete som medför omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa behöver arbetstagare inte utföra, men arbetstagaren ska snarast underrätta arbetsgivaren (eller skyddsombud) om förhållandet.  

En viktig del i ett långsiktigt och hållbart arbetsmiljöarbete avser arbetstidens omfattning om förläggning. Bestämmelser om detta finns i arbetstidslagen. En annan viktig fråga gällande arbetsgivarens skyldigheter är motverkande av diskriminering på arbetsplatsen enligt diskrimineringslagen.

Arbetstagaren

För arbetstagaren är de främsta förpliktelserna att utföra arbetsuppgifter enligt arbetsgivarens anvisning och att vara lojal. Vilka arbetsuppgifter en arbetstagare ska utföra samt när och var det ska ske beror på vad som är eller kan anses avtalat mellan parterna och vad som följer av lagar om arbetsmiljö och arbetstid.  

Genom olika avgöranden från domstolar och myndigheter är det fastslaget att en arbetstagare, såvida det inte framgår annat av avtalet, är skyldig att för arbetsgivarens räkning utföra allt sådant arbete som står i naturligt samband med verksamheten och som kan anses falla inom ramen för arbetstagarens befattningsbeskrivning eller allmänna yrkeskvalifikationer (AD 1990 nr 59).  

Arbetsgivarens fria arbetsledningsrätt är dock begränsad i några fall, bland annat vad gäller åtgärder som strider mot god sed och då åtgärden framstår som godtycklig eller vidtas i syfte att förmå en arbetstagare att säga upp sig. 

Av den så kallade bastubadarprincipen (AD 1978 nr 89) följer att en arbetsgivare måste uppvisa godtagbara skäl för en omplacering som i praktiken är jämförbar med uppsägning och återanställning samt därför leder till särskilt ingripande konsekvenser för arbetstagaren. 

Vid en rättstvist mellan en arbetsgivare och en arbetstagarorganisation angående en medlems arbetsskyldighet gäller arbetstagarorganisationens tolkning enligt 34 § i medbestämmandelagen fram till dess att domstol avgör frågan. 

Lojalitetskrav

En arbetstagare ska vara lojal mot sin arbetsgivare och får inte undanhålla väsentlig information. Vid konkurrerande intressen har arbetstagaren att sätta arbetsgivarens intressen framför sina egna (AD 2003 nr 84). Arbetstagare har begränsad rätt att bedriva verksamhet som är konkurrerande med arbetsgivarens.  

Det allmänna lojalitetskravet som gäller för alla arbetstagare kan också medföra att han eller hon har tystnadsplikt avseende uppgifter och förhållanden som är förknippade med arbetet, se bland annat lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter samt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 

Tystnadsplikten utgör dock inte hinder mot att en arbetstagare inom rimliga gränser får kritisera sin företagsledning öppet eller offentliggöra uppgifter som är av allmänt samhällsintresse, till exempel miljöskäl (AD 1986 nr 95, AD 1994 nr 79) samt den så kallade visselblåsarlagen, lag (2016:749), om särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. 

En arbetsgivare inom offentlig sektor har begränsade möjligheter att ingripa mot anställda som har utnyttjat sin grundlagsfästa yttrande- och meddelarfrihet (AD 2003 nr 51 och AD 2011 nr 74). 

Ledighet

En arbetstagare har enligt lag rätt att i viss utsträckning vara ledig från sitt arbete. Semesterlagen reglerar i vilken omfattning en arbetstagare har rätt till semesterledighet och semesterlön samt när i tiden semester ska vara förlagd. Den som är korttidsanställd brukar inte ha rätt till semester; i stället ska semesterersättning betalas i tillägg till lönen.

Föräldrars och vissa andras rätt att vara föräldralediga för att ta hand om ett litet eller sjukt barn samt deras rätt till ersättning regleras i föräldraledighetslagen och socialförsäkringslagen. Rätt till ledighet för studier kan följa av lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. 

Sjukdom  

Också sjukdom kan föranleda frånvaro från arbetet. Rätt till sådan frånvaro saknar stöd i lag men anses ändå finnas. Den första dagen utgör karensdag för vilken ingen lön erhålls. Arbetsgivaren ska därefter utge sjuklön som motsvarar 80 procent av lönen från och med den andra sjukdagen till och med den fjortonde, se lagen (1991:1047) om sjuklön. 

Vid sjukskrivning som är längre än så betalas sjukpeng från Försäkringskassan. En arbetsgivare har rätt att redan från första frånvarodagen kräva att arbetstagaren genom läkarintyg styrker att hans eller hennes arbetsförmåga är nedsatt. Det vanligaste är dock att krav på läkarintyg ställs efter en veckas sjukfrånvaro. 

 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Vad är arbetsrätt? Om individuell arbetsrätt och anställningsavtal  Läs mer »

Samägd egendom. Storleken av samägares andelar 

Samägd egendom. Storleken av samägares andelar

När två eller flera personer gemensamt förvärvar viss egendom genom köp har de frihet att bestämma andelarnas storlek, exempelvis i förhållande till hur mycket pengar var och en har bidragit med, såvida det inte föreligger någon omständighet som ger stöd för att fördelningen av andelarnas storlek ska ske på annat sätt.

Denna princip kommer till uttryck i 1 § andra meningen samäganderättslagen. Där framgår att andelarna ska räknas “för lika”, där inte annat förhållande kan visas. För att principen om lika stora andelar ska frångås krävs enligt 1 § andra meningen samäganderättslagen att annat förhållande “kan visas.” 

Förutsättningen för att frångå principen om lika stora andelar

För att avvika från principen om lika stora andelar krävs att det på något sätt går att “bevisa” eller “styrka” att den samägda egendomen har andra andelar än vad som följer av antalet delägare. Detta ska dock inte tolkas som att det finns ett generellt strängt beviskrav i fråga om andelar i samägd egendom har annan storlek än vad som följer av antalet delägare. 

Som exempel kan nämnas två personer som gemensamt köpt viss värdefull egendom där den ena personen betalade 100 000 kr av köpesumman och den andra personen betalade 200 000 kr. Mellan dem var det avsett att den förre skulle äga en tredjedel och den senare två tredjedelar, vilket dock inte kom till uttryck i köpehandlingen. För den som betalade 200 000 kr kan det vara svårt att i efterhand bevisa detta, om den som endast betalade 100 000 kr bestrider påståendet eller är avliden.

Ett annat exempel är att en gåvogivare eller testamentsgivare (testator) avsett att andelarna mellan gåvotagarna respektive testamentstagarna inte skulle vara lika stora utan fördelas på annat sätt vilket inte kommit till uttryck i gåvohandlingen respektive testamentet. Om givaren respektive testamentsgivaren har dött när frågan aktualiseras kan det vara svårt att styrka avsikten. 

Vad som ska “visas” eller “bevisas” av den part som har ett intresse i saken är de faktiska omständigheterna som föranleder annan fördelning än lika stora andelar. Frågor gällande beviskravet för att frångå presumtionen om lika stora andelar och omständigheter som ska beaktas har prövats i ett avgörande från Högsta domstolen (NJA 2012 s. 377). 

Högsta domstolens avgörande

Högsta domstolens prövning gällde två personer som var sambor sedan 1998. De köpte år 2002 en segelbåt värd 535 000 kr. Eftersom det bland annat saknades inredning krävdes ytterligare kostnader samt arbete. Av den totala kostnaden betala sambo A 535 000 kr och sambo B 120 000 kr och sambo A utförde huvuddelen av det arbete som krävdes för att göra båten sjöduglig. Samboförhållandet upphörde 2006. 

Sambo A och sambo B var överens om att de ägde segelbåten gemensamt. Enligt sambo B var deras gemensamma avsikt vid köpet att de skulle äga båten med lika stora andelar. Sambo A påstod att de varit överens om att de skulle äga båten med andelar i proportion till insatserna och han gjorde i målet gällande att hans andel därför uppgick till 81,5 procent av båten och sambo B:s andel till 18,5 procent av båten. 

Högsta domstolen anförde att vid bestämningen av beviskravet har det betydelse hur samäganderätten har uppkommit. Har exempelvis två personer utan närmare relation till varandra tillsammans köpt eller tillverkat en sak är beviskravet normalt lägre än om samäganderätten uppkommit genom gåva, testamente eller fynd.  

När samäganderätten grundar sig på ett avtal mellan två personer är beviskravet för annan fördelning än hälftenägande lägre än om dold samäganderätt anses föreligga. Beviskravet kan också variera beroende på de samägande parternas rättsliga förhållande till varandra. Ett samägande som ligger nära ett egentligt bolagsförhållande kan exempelvis tala för tillämpning av ett lågt beviskrav för brytande av presumtionen om samägande med lika andelar.  

Frågan om samäganderätt föreligger och i så fall med vilka andelar ska även för makar och sambor avgöras efter allmänna förmögenhetsrättsliga princier. Trots den principiella skillanden mellan å ena sidan giftorätt och rätt till samboegendom och å andra sidan samäganderätt kan beviskravet i 1 § samäganderättslagen i viss mån variera beroende på om de samägande parterna är makar eller sambor eller om parterna inte har en sådan närhet till varandra.

I ett äktenskapsförhållande föreligger typiskt sett en ekonomisk gemenskap som inte motsvaras av förhållande i en samborelation, vilket kan tala för att högre krav ska ställas på bevisningen för att presumtionen om hälftenägande ska bryas vid samägande inom äktenskapet. Det kan också ha betydelse om fråga är om samägande till giftorättsgods eller enskild egendom, liksom om den samägda egendomen är samboegendom eller inte. 

Alldeles oavsett vilken typsituation som föreligger […], finns det vissa faktorer som är av betydelse för bedömningen av annan fördelningsgrund än att lika andelar ska tillämpas enligt 1 § samäganderättslagen. Hänsyn bör tas till den samägda egendomens art, användningsändamål och värde, liksom till parternas ekonomiska bidrag, andra insatser, ansvar för lån som tagits upp för betalda egendomen och parternas ekonomiska sammanflätning i övrigt. 

Vid samäganderätt som har uppkommit i ett äktenskap eller i ett samboförhållande finns det anledning att bestämma andelarna ganska summariskt med hänsyn till den naturliga generositet som typiskt sett kan förmodas föreligga i en sådan relation.

Högsta domstolens dom i fråga om segelbåten

I fråga om det aktuella fallet med segelbåten framhöll Högsta domstolen som skäl:

  • Att båten inte skulle användas uteslutande eller huvudsakligen av någon av samborna för eget ändamål.
  • Att det inte fanns någon gemensam partsavsikt om andelarnas storlek vid tidpunkten för köpet.
  • Att parterna hade uppdelad ekonomi och att det var fråga om en betydelsefull investering för dem i förhållande till deras ekonomi i övrigt.

De nämnda omständigheterna talade enligt Högsta domstolen för att andelarna skulle bestämmas utifrån respektive parts ekonomiska bidrag till inköpet.  

Det allmänna beviskravet för att frångå principen om lika stora andelar

Om två personer utan närmare relation till varandra gemensamt köper viss egendom som blir samägd mellan dem är avgörande för frågan om andelarnas storlek i princip vad de gemensamt avsåg eller utgick från vid tiden för köpet. 

Egendomens art och vardera partens ekonomiska insats, liksom andra omständigheter som de som nämndes i Högsta domstolens domskäl ovan kan tjäna som ledning för bedömning av frågan. 

När det gäller egendom som två eller flera personer erhållit genom gåva eller i testamente är avgörande vad gåvogivaren eller testamentsgivaren angett eller avsett.  

Betydelsen av en andels storlek

Storleken av de olika andelarna i samägd egendom har betydelse i flera avseenden. Den som har en större andel än andra delägare har ofta större fördel av egendomen än övriga men får samtidigt bära en större del av kostnaderna för egendomen i förhållande till de övriga ägarna. 

När det gäller egendom som avses komma att användas av delägarna som exempelvis en bil eller en båt bör den som har större andel än de övriga delägarna ha rätt att få använda egendomen i större utsträckning än de övriga.  

Om egendomen ger avkastning i form av ränta, utdelning eller avgift (exempelvis arrendeavgift), bör delägare med större andel ha rätt till del i avkastningen i förhållande till storleken av sin andel. Samtidigt ska en delägare med större andel än övriga vara skyldig att svara för en större andel av kostnaderna än övriga delägare.  

Delägare kan självklart komma överens om en annan fördelning av förmåner och kostnader än som följer av andelarnas storlek.  

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Samägd egendom. Storleken av samägares andelar  Läs mer »

Vad har fullmaktshavare behörighet att göra?

1 juni 2024 

Vad har fullmaktshavare behörighet att göra? Fullmaktens omfattning

I det dagliga livet är det ganska vanligt att en person som vill bli part i ett avtal låter någon annan sköta förhandlingarna och vidta de åtgärder som leder fram till avtalet. Det kan exempelvis bero på att den som vill bli part i avtalet inte har tid att själv sluta det eller bero på att den som vill bli part i avtalet är sjuk och inte har fysiska möjligheter att genomföra förhandlingarna.  Det kan också vara så att den som vill bli part i avtalet vet att han eller hon inte är en skicklig förhandlare eller att han eller hon saknar nödvändig kunskap.

Osjälvständiga och självständiga fullmakter

Osjälvständiga fullmakter 

När det är fråga om osjälvständiga fullmakter har tredje man inget att ta fasta på annat än fullmaktshavarens eget påstående om sin behörighet att rättshandla för fullmaktsgivarens räkning (tredje man har inte kommunicerat med fullmaktsgivaren).  

Tredje man måste således lita på fullmaktshavarens uppgifter. Om fullmaktshavaren i ett sådant fall felaktigt påstår sig ha fullmakt, blir fullmaktsgivaren inte bunden av fullmaktshavarens rättshandlingar. Tredje man får i stället kräva ersättning av fullmaktshavaren.  

Självständiga fullmakter 

När det är fråga om en självständig fullmakt har fullmaktsgivaren själv utåt kommunicerat att fullmaktshavaren får företräda fullmaktsgivaren. Det kan ske genom samtal eller genom ett skriftligt meddelande direkt till potentiella tredje män. Det kan också ske genom en skriftlig fullmakt som är avsedd att visas upp vid avtalsförhandlingar.  

Ett exempel är att fullmaktsgivaren anställer eller anlitar någon så att det utåt framgår att fullmaktsgivaren står bakom som avtalspart. Syftet med självständiga fullmakter är att fullmaktshavaren ska kunna avtala med bindande verkan utan att tredje man ska behöva kontrollera behörigheten genom att ta kontakt med fullmaktsgivaren.  

Det räcker med att tredje man tar del av meddelandet eller fullmaktsdokumentet från fullmaktsgivaren och därigenom får befogad anledning att utgå från att fullmakt föreligger. Exempel på självständig fullmakt: 

  1. Fullmaktsgivaren ber fullmaktshavaren rättshandla för hans eller hennes räkning och ger fullmaktshavaren ett dokument där det framgår att fullmaktshavaren har fullmakt som man tänker sig att fullmaktshavaren ska visa för tredje man (16 § avtalslagen). 
  2. Fullmaktsgivaren vänder sig direkt till tredje man och meddelar (muntligen eller skriftligen) att fullmaktshavaren har fullmakt (13 § avtalslagen). 
  3. Fullmaktsgivaren anställer fullmaktshavaren och ber honom eller henne att rättshandla för fullmaktsgivarens räkning inom ramen för anställningen (det behöver inte vara en formell anställning, utan kan vara fråga om ett anställningsliknande uppdragsförhållande) så kallad ställningsfullmakt, 10 § andra stycket och 15 § avtalslagen). 

Fullmaktens omfattning

Behörighetens omfattning, det vill säga vilka rättshandlingar fullmaktshavaren (fullmäktigen) kan göra med bindande verkan för fullmaktsgivaren (huvudmannen), bestäms av vad fullmaktsgivaren har gett fullmaktshavaren i uppdrag att göra. Uppdraget kan vara brett, till exempel att fullmaktshavaren ska köpa en fastighet för fullmaktsgivarens räkning. Inte sällan vill dock fullmaktsgivaren begränsa fullmaktshavarens behörighet. 

När det är fråga om en självständig fullmakt kan fullmaktsgivaren berätta för tredje man om begränsningen genom att exempelvis skriva i fullmaktsdokumentet att fullmaktshavaren har fullmakt att sluta avtal om att köpa en viss fastighet för fullmaktsgivarens räkning. Då kan inte fullmaktshavaren binda fullmaktsgivaren vid köp av en annan fastighet.  

Det är ganska vanligt att fullmaktsgivaren inte vill upplysa tredje man om att fullmaktshavarens behörighet är begränsad.  

Exempel

Fullmaktsgivaren ger fullmaktshavaren i uppdrag att köpa en fastighet men anger inte i fullmaktsdokumentet att maxpriset är 750 000 kronor eftersom det skulle försvåra för fullmaktsgivaren att förhandla fram ett lägre pris. Fullmaktsdokumentet ger då intryck av att ge fullmaktshavaren rätt att köpa fastigheten till vilket pris som helst.

Fullmaktsgivaren kan bli bunden trots att fullmaktshavaren handlat i strid mot hans eller hennes instruktioner. Begränsade instruktioner i samband med självständiga fullmakter blir endast verksamma i förhållande till tredje man om tredje man är i ond tro och känner till begränsningarna (11 § första stycket avtalslagen). Godtroende tredje man skyddas alltså. 

Exempel

Fullmaktsgivaren ger fullmaktshavaren i uppdrag att köpa en viss begagnad bil men anger inte i fullmaktsdokumentet att han instruerat fullmaktshavaren att köpa en bil för max 200 000 kr eftersom det skulle försvåra för fullmaktsgivaren att förhandla fram ett lägre pris. Fullmaktsdokumentet ger intryck av att fullmaktshavaren har rätt att köpa bilen till vilket pris som helst. 

Enligt olika tabeller som finns tillgängliga på internet är en begagnad bil av samma typ, årsmodell och körda mil värd mellan 180 000 kr – 220 000 kr. Om fullmaktshavaren sluter avtal om ett pris på 220 000 kr, är säljaren (tredje man) inte i ond tro och fullmaktsgivaren blir bunden av att köpa bilen för 220 000 kr. 

Om fullmaktshavaren sluter ett avtal om ett pris på 300 000 kr är säljaren antagligen i ond tro eftersom säljaren borde ana att fullmaktsgivaren inte skulle vilja köpa bilen för ett så högt pris, och fullmaktsgivaren är inte bunden av att köpa bilen. 

Säljaren kan inte ens kräva att fullmaktsgivaren ska köpa bilen till ett så billigt pris som 150 000 kr. 

Behörighet och befogenhet

I fullmaktsrätten används begreppen behörighet respektive befogenhet. Behörigheten är vad fullmaktshavaren kan avtala med förpliktande verkan för fullmaktsgivaren (exempelvis att köpa en bil).  

Befogenheten är vad fullmaktshavaren med hänsyn till fullmaktsgivarens instruktioner får avtala (exempelvis befogenheten att enligt fullmaktsgivarens interna instruktioner inte köpa en bil för mer än 200 000 kr). 

Om fullmaktshavaren handlar i strid mot instruktionerna från fullmaktsgivaren och fullmaktsgivaren blir bunden av avtalet med tredje man, kan fullmaktshavaren enligt uppdragsavtalet och reglerna om sysslomän bli skyldig att ersätta fullmaktsgivaren. I förhållandet mellan fullmaktsgivaren och tredje man gäller avtalet full ut (även om fullmaktshavaren till exempel inte har råd att ersätta fullmaktsgivaren). 

Vid osjälvständiga fullmakter, det vill säga i de situationer då tredje man inte kan lita på något annat än fullmaktshavarens egna uppgifter, blir fullmaktsgivaren inte bunden av mer än vad som framgår av det interna uppdraget som fullmaktsgivaren ger till fullmaktshavaren. Man brukar säga att “behörigheten och befogenheten sammanfaller” vid osjälvständiga fullmakter. 

Exempel

Fullmaktsgivaren ger fullmaktshavaren i uppdrag att köpa en viss tavla för max 100 000 kr. Fullmaktsgivaren skriver inget i fullmaktsdokumentet. Fullmaktshavaren kontaktar säljaren av tavlan och förklarar att han eller hon har fullmakt från fullmaktsgivaren att köpa tavlan. 

Fullmaktshavaren och säljaren kommer överens om ett pris för 120 000 kr. Eftersom säljaren endast kan lita på fullmaktshavarens uppgifter och fullmaktshavaren har handlat i strid mot fullmaktsgivarens instruktioner, blir fullmaktsgivaren inte bunden av tavelköpet

Tredje man får rikta eventuella skadeståndsanspråk mot fullmaktshavaren med stöd av 25 § avtalslagen.

Fullmaktshavarens skadeståndsansvar mot tredje man

Det föreligger inget avtalsförhållande mellan fullmaktshavaren och tredje man. Deras relation är alltså utomkontraktuell. Fullmaktshavaren har ett ansvar i förhållande till tredje man för att de uppgifter han eller hon ger om sin behörighet är korrekta. Om fullmaktshavarens uppgifter är felaktiga blir han eller hon enligt 25 § avtalslagen skyldig att ersätta tredje man. Fullmaktshavaren blir som det kallas för på latin, en falsus procurator. 

En förutsättning för att fullmaktshavaren ska bli ansvarig i förhållande till tredje man är att tredje man är i god tro, det vill säga med fog förlitat sig på fullmaktshavarens uppgifter om sin behörighet. Detta innebär i praktiken att fullmaktshavaren endast ibland blir skadeståndsskyldig. Det är främst vid uppdragsfullmakt som fullmaktshavaren riskerar att bli skadeståndsskyldig mot tredje man.  

När det föreligger en osjälvständig fullmakt – och tredje man endast tar fasta på fullmaktshavarens egna uppgifter – kan tredje man inte göra någon självständig bedömning om fullmaktshavarens behörighet utan måste förlita sig på vad fullmaktshavaren själv påstår. Om tredje man litar på fullmaktshavaren är han eller hon ofta i god tro och har rätt till ersättning av fullmaktshavaren.  

Om det i stället är fråga om en självständig fullmakt måste tredje man göra en egen bedömning av fullmaktshavarens behörighet mot bakgrund av de uppgifter som kommer från fullmaktsgivaren. Om tredje man då gör en felaktig bedömning är han eller hon normalt sett inte i befogad god tro. I de fall tredje man har uttryckt oro om den självständiga fullmaktens omfång och fullmaktshavaren lämnar en felaktig uppgift om att han eller hon har behörighet, kan fullmaktshavaren antagligen bli skadeståndsskyldig. 

Tredje man ska genom skadeståndet försättas i samma ekonomiska läge som om avtal hade kommit till stånd med fullmaktsgivaren enligt den uppgivna fullmakten. Arbetstagare är dock generellt sett fria från ansvar för skada som de orsakat genom försummelse i tjänsten (3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skadeståndslagen). Ansvaret ligger i stället på arbetsgivaren (principalansvar).  

Fullmaktshavarens ansvar mot fullmaktsgivaren

Fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig i förhållande till fullmaktsgivaren om fullmaktshavaren handlar i strid mot fullmaktsgivarens instruktioner. Fullmaktshavarens ansvar mot fullmaktsgivaren regleras dock inte i avtalslagen utan följer av allmänna principer om uppdragsavtal (18 kap. Handelsbalken) eller av regler om anställningsavtal i arbetsrätten.  

Förenklat kan man säga att fullmaktshavaren måste agera i enlighet med villkoren i uppdragsavtalet och lojalt i förhållande till fullmaktsgivaren. Om fullmaktshavaren inte lojalt tillvaratar fullmaktsgivarens intressen, blir han eller hon skyldig att ersätta fullmaktsgivaren för den skada som illojaliteten medfört. 

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Vad har fullmaktshavare behörighet att göra? Läs mer »

Kan man förlora rätten till arv eller testamente?

30 maj 2024 

Kan man förlora rätten till arv eller testamente?

Det har ända sedan år 1734 funnits en princip som innebär att den som dödar en annan människa förlorar sin rätt till arv efter den person man dödat. I 15 kap. Ärvdabalken finns numera olika bestämmelser som gör att man kan gå miste om sin rätt att ta arv eller testamente.  

Kapitlet innehåller bland annat regler om att förlora sin rätt till testamente vid angrepp mot testationsfriheten, det vill säga när någon genom tvång eller svek eller genom missbruk av testamentsgivarens oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmår honom eller henne att upprätta eller återkalla testamentariskt förordnande.  

Testamentstagare kan också angripa testationsfriheten genom att försöka hindra testamentsgivaren från att upprätta eller återkalla testamente. Dessa regler har fått ökad aktualitet eftersom befolkningen blir allt äldre.  

Kapitlet innehåller även regler om att missta rätten till arv eller testamente när någon uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente. Risken att testamenten förstörs eller undanhålls av arvingarna är dessutom särskilt stor eftersom det saknas bestämmelser om krav på att lämna testamente i förvar eller registrera testamenten. 

Uppsåtligt dödande genom brott m.m.

Enligt bestämmelsen i 15 kap. 1 § ärvdabalken får den som genom brott uppsåtligen dödat någon inte ta arv eller testamente efter denne. Det skulle givetvis vara stötande om en person kunde döda en släkting och samtidigt ärva dennes förmögenhet. Det ska dock poängteras att det inte krävs att någon blir dömd för brott då saken kan prövas i ett tvistemål om bättre rätt till arv. 

Dödandet ska dessutom vara uppsåtligt och ha skett genom en brottslig gärning. Uppsåt behöver dock inte föreligga i förhållande till döden. Även psykiskt störda kan begå brott enligt brottsbalken. Man ska då bedöma om gärningsmannen var i sådan grad medveten om sitt handlande att uppsåt förelåg. Utgångspunkten är att psykiskt störda ska behandlas som andra. Bestämmelsen är också tillämplig om exempelvis ett syskon dödar ett annat syskon i syfte att ensam komma i åtnjutande av arvet efter en förälder.  

Det finns också ett allmänt krav på att ett års fängelse ska vara föreskrivet för brottet vilket innebär att bestämmelsen endast omfattar vissa brott, nämligen grov misshandel samt sådana former av våldtäkt, grov våldtäkt, rån och grovt rån som innefattar våld på person eller försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om förutsättningarna för nödvärn eller andra omständigheter föreligger som gör att handlingen inte strider mot lagen förlorar personen inte rätten till arv eller testamente.  

Dessa regler gäller dock inte om gärningsmannen var under femton år. Bestämmelserna gäller inte heller om det föreligger synnerliga skäl vilket innebär:  

  1. Att gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, eller
  2. Att gärningsmannen var under arton år och hans eller hennes handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom eller henne. 

Om gärningsmannen exempelvis uppsåtligen dödar arvlåtaren kan han eller hon få behålla arvsrätten om det föreligger mycket starkt förmildrande omständigheter, exempelvis vissa fall av barmhärtighetsmord då någon dödar en person som legat obotligt sjuk för att göra slut på hans eller hennes lidande. Starka förmildrande omständigheter kan också föreligga om brottet utgör en reaktion på långvariga och allvarliga trakasserier av exempelvis sexuell natur.

Angrepp mot testationsfriheten eller åtgärder med testamentet

Rätten att få arv eller testamente går också förlorad om någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller återkalla ett testamente. Bestämmelsen gäller också om någon hindrar testamentsgivaren från att upprätta eller återkalla testamente.  

Det ska dock nämnas att det kan finnas omständigheter som gör att en domstol kan mildra påföljden för den som begått gärningen. En förmildrande omständighet kan exempelvis handla om att en arvinge som påverkat arvlåtaren att testamentera en mindre summa pengar för ett behjärtansvärt ändamål, som exempelvis rädda barnen, inte ska gå miste om hela sitt arv. 

Andra omständigheter som gör att en arvinge förlorar rätten till arv rör uppsåtligt förstörande eller undanhållande av testamente. Som tidigare nämnts är risken stor att arvingar antingen förstör ett testamente eller undanhåller ett testamente eftersom det saknas bestämmelser om obligatorisk förvaring eller registrering av testamenten. Bevissvårigheter är sannolikt ett skäl till att så få fall varit föremål för domstols prövning.

Medverkan

Bestämmelserna om förverkande av rätten till arv eller testamente gäller också för den som har medverkat till brottet såsom framgår av 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken. Där framgår bland annat att ansvar gäller inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat gärningen med råd eller dåd (23 kap. 4 § BrB).  

Enligt 23 kap. 5 § brottsbalken ska den som utsatts för påverkan ha möjlighet att få ett mildare straff eller rentav helt gå fri från straff och den som utövat påtryckningen ges ett strängare straff. Med medverkan i mindre mån menas att en person varit mindre delaktig i jämförelse med de andra. 

Rättsverkan av ett en person mister rätt till arv eller testamente

Enligt äldre tids rättsuppfattning förlorade inte bara den närmsta arvtagaren rätten till arv utan även den brottsliges arvingar. Den brottsliges barn och andra släktingar ansågs vara solidariska med denne och kunde därför inte ärva den som utsatts för gärningen. Numera anses dock en sådan rättsuppfattning inte vara förenlig med vår tids rättsåskådning.  

Arvsrätten förverkas enligt bestämmelsen i 15 kap. 4 § ärvdabalken endast för den brottslige själv och inte för den brottsliges arvingar. Arvet går till dem som efter den brottslige var arvlåtarens arvingar vid tiden för dödsfallet.  

Vid förverkande av testamente är arvsrätten dock inte alltid given. Frågan får i stället lösas genom tolkning av testamentet. Om testamentstagarens avkomlingar uttryckligen är insatta som testamentstagare efter gärningsmannen är dessa normalt sett, på samma sätt som legala arvingar, berättigade att ta testamente oberoende av det förfarande som ligger gärningsmannen till last. 

Om gärningsmannen har gjort sig skyldig till brott som framgår i 15 kap. Ärvdabalken kan det dock ibland finnas behov av att tolka hur testamentet är utformat. Om testamentsgivarens avsikter inte kunnat fastställas bör egendomen tillfalla de legala arvingarna, på samma sätt som kvarlåtenskapen annars, i brist på testamentariskt förordnande, är underkastad den vanliga arvsföljden.

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Kan man förlora rätten till arv eller testamente? Läs mer »

Sambo. Ersättning för arbete och investeringar

Sambo. Ersättning för arbete och investeringar

Det är numera ganska vanligt att sambor lever på liknande sätt som makar vilket gör att ena sambon riskerar att förlora pengar vid en separation. En vanligt förekommande situation är när en sambo flyttar in i den andre sambons tidigare köpta bostadsfastighet och därefter under många år bidrar till betalning av räntor och amorteringar på lån som ägarsambon tagit vid bostadsköpet. Eftersom förvärvet av fastigheten redan var gjord innan de träffades kan det inte bli fråga om någon gemensam partsavsikt som för den andre sambon kan grunda en dold äganderätt.

Låt säga att en sambo flyttat in i den andre sambons tidigare köpta bostad och bidrar till investeringar avseende bostaden. Det kan exempelvis gälla ett bidrag på 250 000 kr till renovering av kök och badrum. Tyvärr kan inte principerna rörande dold äganderätt medföra något rättsskydd eftersom den sambo som äger bostaden ensamt har köpt den innan investeringen gjordes. 

Frågan är då om den sambo som äger bostaden i dessa fall kan tillgodogöra sig värdet av den andre sambons bidrag till räntor och amorteringar och till investeringar genom att vid upplösningen av förhållandet behålla sin egendom eller om den bidragande sambon har någon möjlighet att begära ersättning för detta.

Kan sambon begära ersättning?

I ett samboförhållande är det ovanligt att man ingår avtal mellan varandra för utfört arbete och för investeringar i den andres egendom. I svensk rätt har frågan om ersättning för utfört arbete och för finansiella insatser inte heller uppmärksammats speciellt mycket. 

De grunder i nordisk rätt som närmast kommit i fråga när det gäller krav på ersättning för utfört arbete och finansiella insatser utan att man har skrivit några avtal är förutsättningsläran, principen om obehörig vinst och allmänna skälighetsprinciper.

Förutsättningsläran vid samboförhållande

Svensk familjerätt har på andra områden inte varit främmande för lagstiftning som bygger på bristande förutsättningar gällande sambor. Detta framgår som tydligast inom testamentsrätten där ett testamente som någon gjort till sin sambo enligt 11 kap. 8 § ärvdabalken presumeras vara utan verkan om samboförhållandet upphört före testamentsgivarens död. 

Bestämmelsen bygger på tanken att det för testamentsgivaren normalt sett är en förutsättning för själva testamentet att samboförhållandet inte kommer att upplösas före dödsfallet. Utgår man enligt den juridiska litteraturen från den allmänna förutsättningsläran synes principen på samboförhållanden kräva att:

  1. En fortsatt samlevnad var en väsentlig förutsättning för transaktionen. Den sambo som exempelvis bidragit med 250 000 kr till renovering av badrum och kök i den andres fastighet skulle inte ha gjort detta om den bidragande sambon känt till att samboförhållandet skulle komma att upplösas.
  2. Den mottagande sambon insett eller borde ha insett att ett fortsatt samliv var för den bidragande sambon en väsentlig förutsättning för gåvan eller investeringen. 
  3. Det vid en relevansbedömning framstår som rimligt att den mottagande sambon står risken för att förutsättningen brustit. Hänsyn bör exempelvis kunna tas till om den bidragande parten själv dragit nytta av transaktionen. Ju längre tid som förflyter efter en transaktion innan samlevnaden bryts desto svårare blir det att kräva ersättning. 

Enligt Göran Lind (professor i civilrätt) bör den rimliga rättsföljden vid bristande förutsättningar i samband med en investering som en sambo gjort på den andres egendom vara att rättshandlingen är ogiltig och att återbäring ska ske av det investerade beloppet så länge annat inte har avtalats. Att kräva en specifik andel i den värdeökning som har skett i fråga om egendomen eller att räkna av värdeminskningen är dock att gå för långt. Sådana överväganden hör snarare till frågan om obehörig vinst eller 36 § avtalslagen.

Obehörig vinst och allmänna skälighetsbedömningar

Principen om obehörig vinst bygger på tanken att ingen ska bli rikare till en annans skada och orätt. I takt med att samboförhållandena från slutet av 1960-talet blivit allt vanligare har principen obehörig vinst också fått brett stöd i den familjerättsliga litteraturen i syfte att erbjuda sambor ett rättsskydd vid förhållandets upplösning. 

Högsta domstolen har dock inte varit villiga att accepera principen om obehörig vinst vad gäller ersättning för arbete och tjänster mellan sambor. I ett rättsfall från Högsta domstolen (NJA 2019 s. 23) hade en man sammanlevt med en kvinna i omkring fem år på en fastighet som hon hade köpt före samboförhållandet. 

Under det sista året av deras samlevnad hade mannen betalat fakturor ställda på kvinnan uppgående till sammanlagt 255 643 kr. Fakturorna avsåg installationer på fastigheten bestående av bland annat utbyggnad av hus, en braskamin, en bod och målningsarbeten. I samband med att kvinnan bytte bil hade mannen även betalat prisskillnaden på 40 000 kr mellan hennes inbytesbil och den nya bilen. 

När samboförhållandet upplösts väckte mannen talan mot kvinnan och begärde att hon skulle återbetala 295 643 kr som motsvarande mannens betalningar. En majoritet i Högsta domstolen ansåg att mannens betalningar inte kunde utgöra grund för ersättning med stöd av principen om obehörig vinst. 

Högsta domstolen menade att det finns goda möjligheter för den sambo som tillfört ett värde att skydda sina ekonomiska intressen, exempelvis genom att dokumentera att det har skett en överföring av pengar eller genom att begära ett avtal om delägarskap i egendomen. 

Högsta domstolens dom har dock fått motta kritik. Kritiken har bland annat gått ut på att Högsta domstolens hänvisning till att en sambo som bidrar till förbättringar av den andres egendom har möjlighet att genom avtal och andra rättshandlingar reglera situationen i hög grad framstår som orealistiska. Det beror på att det oftast är först vid upplösningen av ett samboförhållande som parterna blir medvetna om behovet av att reglera sina mellanhavaden och då är det tyvärr för sent.

Skriv ett avtal eller skuldebrev

I de fall då sambor inte träffat uttryckliga avtal framstår det i den juridiska litteraturen som rimligare att grunda de allmänna civilrättsliga lösningarna på bristande förutsättningar än på kontraktuell argumentation eftersom arbete som utförts på egendomen och i hemmet, liksom större ekonomiska tillskott som parterna gör under samlevnaden, vanligtvis bygger på förutsättningen att relationen blir livslång eller i vart fall varaktig.

Denna förutsättning är också en av förklaringarna till att par vanligen inte träffar särskilda avtal avseende olika prestationer som de utför för varandra och för familjen. Samlevnaden är en förutsättning för deras intsatser, vilket båda sambor vanligtvis håller med om.

När förutsättningen brister och samborna separerar är det naturligt att var och en söker få kompensation för sina insatser i form av ersättning för utfört arbete och nedlagda kostnader, eller i form av andel i den under samlevnaden uppbyggda förmögenheten. Enligt Göran Lind bör därför förutsättningsläran, när villkoren för principen är uppfyllda, vara tillämplig på sambors ekonomiska förhållanden.

Tyvärr finns det inget konkret svar på frågan om sambor kan få ersättning för arbete och investeringar eftersom det saknas rättsfall från Högsta domstolen för såväl principen om förutsättningsläran som principen om obehörig vinst. För sambor innebär det att man fortsatt får förlita sig på olika typer av avtal och skuldebrev för att vara säker på att få tillbaka investerade pengar från den andre sambon vid en eventuell separation.

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Telefon:

Info@justiflex.se

Måndag - fredag 10.00 - 18.00

Lördag 12.00 - 16.00

Våra digitala tjänster kan användas 24/7

FÖLJ OSS

© 2025 Justiflex AB. Godkänd för F-Skatt.

Sambo. Ersättning för arbete och investeringar Läs mer »