Fullmakt

Osjälvständiga fullmakter 

När det är fråga om osjälvständiga fullmakter har tredje man inget att ta fasta på annat än fullmaktshavarens eget påstående om sin behörighet att rättshandla för fullmaktsgivarens räkning (tredje man har inte kommunicerat med fullmaktsgivaren).  

Tredje man måste således lita på fullmaktshavarens uppgifter. Om fullmaktshavaren i ett sådant fall felaktigt påstår sig ha fullmakt, blir fullmaktsgivaren inte bunden av fullmaktshavarens rättshandlingar. Tredje man får i stället kräva ersättning av fullmaktshavaren.  

Självständiga fullmakter 

När det är fråga om en självständig fullmakt har fullmaktsgivaren själv utåt kommunicerat att fullmaktshavaren får företräda fullmaktsgivaren. Det kan ske genom samtal eller genom ett skriftligt meddelande direkt till potentiella tredje män. Det kan också ske genom en skriftlig fullmakt som är avsedd att visas upp vid avtalsförhandlingar.  

Ett exempel är att fullmaktsgivaren anställer eller anlitar någon så att det utåt framgår att fullmaktsgivaren står bakom som avtalspart. Syftet med självständiga fullmakter är att fullmaktshavaren ska kunna avtala med bindande verkan utan att tredje man ska behöva kontrollera behörigheten genom att ta kontakt med fullmaktsgivaren.  

Det räcker med att tredje man tar del av meddelandet eller fullmaktsdokumentet från fullmaktsgivaren och därigenom får befogad anledning att utgå från att fullmakt föreligger. Exempel på självständig fullmakt: 

1. Fullmaktsgivaren ber fullmaktshavaren rättshandla för hans eller hennes räkning och ger fullmaktshavaren ett dokument där det framgår att fullmaktshavaren har fullmakt som man tänker sig att fullmaktshavaren ska visa för tredje man (16 § avtalslagen). 
2. Fullmaktsgivaren vänder sig direkt till tredje man och meddelar (muntligen eller skriftligen) att fullmaktshavaren har fullmakt (13 § avtalslagen). 
3. Fullmaktsgivaren anställer fullmaktshavaren och ber honom eller henne att rättshandla för fullmaktsgivarens räkning inom ramen för anställningen (det behöver inte vara en formell anställning, utan kan vara fråga om ett anställningsliknande uppdragsförhållande) så kallad ställningsfullmakt, 10 § andra stycket och 15 § avtalslagen).